Vad innebär det egentligen att älska någon? Är det närheten mellan kroppar, glimten i ögonen eller förmågan att förstå det outtalade? Hur ofta förväxlar vi kärlek med förståelse – och var går vi vilse i denna skillnad?
Kärlek är en känsla som lyfter oss upp, men samtidigt blottar oss. Men att förstå – det där tysta, djupa – är något helt annat. Bara för att någon har älskat betyder det inte att de verkligen har sett allt som dolde sig bakom leendena.
Kärlek är inte alltid samma närhet
Du älskade mig, eller så sa du. Orden var fulla av värme, och ett tag trodde jag att det var tillräckligt. Men du älskade den versionen av mig som luktade av frid, av skönhet, av något du själv behövde. Men du såg mig inte, den delen av mig som upplöstes i tystnad mitt bland förväntningarna.
Att förstå skulle innebära, att höra min tystnad. Att känna hur trötthet döljer sig bakom ett leende, hur ögon söker trygghet, inte bekräftelse. Men din blick förblev kärleksfull, inte urskiljande. Och kärlek utan förståelse Det är som en sång utan melodi – den existerar, men den berör inte hjärtat.
När känslor överskuggar tystnaden
Det fanns många ögonblick då han kunde ha sett mer. När han bara kunde ha suttit tyst bredvid mig och lyssnat på hur jag andas, hur jag tänker, hur jag lever. Dina känslor tog dig någon annanstans. – till en värld där kärlek mättes genom beröringar, inte frågor.
Du älskade din idé om mig, inte mig. Du älskade den frid jag gav dig, inte mina stormar, inte mina nätter av tvivel. Och jag tillät dig denna illusion, i tron att den en dag skulle sjunka in i verkligheten. Men verkligheten kom tyst, nästan smärtsamt – insikten att kärlek utan förståelse så småningom bleknar bort, likt sand som glider genom fingrarna.
Att förstå är att se utan ord
Förståelse är inte en fråga om lärande, utan om känsla. Det är förmågan att någon tittar på dig och förstår vad du behöver, innan du ens säger det. Det handlar om modet att se det som inte är vackert – tårarna, tystnaderna, sprickorna. Kärlek utan det är som en oavslutad mening, ett löfte utan mening.
Om du förstod mig, skulle du veta att kärlek för mig inte var ett närhetsspel, utan utrymme för säkerhet. Att jag ibland behövde tystnad, inte ord; att mina leenden ibland dolde trötthet. Att förstå är att se helheten – ljuset och mörkret.och acceptera dem, utan att försöka fixa dem.
Ibland lever kärleken bara kvar i minnet.
Nu vet jag – du älskade efter din förmåga. Och det var inte lite, men det var inte tillräckligt. En kärlek som inte ser, inte lyssnar, inte känner, kan inte bestå. Kanske möttes vi för att inse att kärlek inte alltid betyder att förstå, och att förståelse ofta kommer för sent.
Det återstår sill – mjukt, milt, nästan nostalgiskt. Ett minne av något, vilket var sant men ofullständigtKanske är det där skönheten ligger – att vi lär oss av ofullkomlighet vad det innebär att vara synlig.
Och även om du älskade mig, förstod du aldrig riktigt. Men idag, när jag ser tillbaka, förstår jag – mig själv, dig och den tysta sanningen mellan oss. Kärlek är inte tillräckligt om den inte kan höra hjärtat.
