Jag brydde mig inte. Vi hittade nämligen en glänta med äkta vilda blåbär och attackerade dem. Solen sken genom tallarna, det luktade mossa och barr, det var lugnt och tyst. Vi båda har slaw, slaw och blåbärsslaw. Och även om vi kom till mötet med den trevliga föreståndaren för den lokala fjällbanan med lila runt munnen, som sagt, så brydde jag mig inte på ett tag. Det finns inget som heter riktiga tyska vilda blåbär.
Vi började dock dagen efter amerikansk. Efter att vår Fiat dog fult igår på en fyrfilig motorväg, hämtade vi den i morse framför hotellet Vadställe. Ja, vi har fortfarande inte kommit dit tysk bil. Om imorgon även denna "knakar" kanske vi bara lyckas.
Tillbaka till blåbären. Och järnvägarna.
Så vi var långt borta någonstans i Thüringer Wald, någonstans där man vid första anblicken skulle säga att ingen går, men till vår stora förvåning upptäckte vi det på till ett idylliskt fjälltåg per dag sitter mer än 1000 personer.
Upp och ner, och lite runt, traditionellt till lunch Bratwurst och måste naturligtvis vara lokalt lite öl.
Vårt program är... tyska. Exakt till minut och orubblig. Jo, det passar oss. Du behöver bara vänja dig vid det han dricker kaffe när det är dags för kaffe. Att gå på tåget när man kliver på tåget. Och att även en 10-minuters försening kan vara ödesdiger för genomförandet av hela det uppsatta programmet. Tyskland. Jag skulle absolut inte försvara ett jota av deras noggrannhet.
Solnedgång vi kom fram till magiska älvor. Bredvid mäktiga träd, trädkojor och små tomtar.
Behagligt vilse någonstans i till Thüringen. Med den trevliga smaken av god mat och vänliga vänner som välkomnar och tar emot oss i varje steg. "Åh, ni två är bloggare från Slovenien! Välkommen!" Och vi återvände med vår trasiga tyska, som förmodligen låter som hur en svensk pratar slovenska: ”God dag. Mycket trevligt att träffa dig. Hungrig. Han drack och åt. Nu går vi."
Läs de andra delarna av reseberättelsen:
#1 Leksaksväg / #2 Leksaksväg / #3 Leksaksväg / #4 Toy Road
Fortsätter imorgon!