Har du någonsin stått på kanten av något som kunde ha varit kärlek, men innerst inne visste att det inte var det? Har du någonsin väntat på någon som var fysiskt där, men känslomässigt ljusår bort? Har du någonsin stått framför en dörr som alltid stått på glänt men aldrig helt öppen för dig?
Att älska dig var inte smärtsamt som de visar det på film. Det fanns inga stora argument, inga trasiga brev, inga högljudda rykten.
Det var som att vänta på ett tåg som alltid lovade att komma men som aldrig stod på perrongen. Det var som att hålla telefonen i handen och övertyga dig själv om att du kanske skulle svara idag.
Men det gjorde du inte.
Det började försiktigt, knappt märkbart. Som det där ögonblicket när man kliver i havet och inte vet när man har gått för långt. Ena foten på fast mark, den andra redan nedsänkt i något djupare, okänt.
Först var det ord
Smulorna du lämnade mig – precis tillräckligt för att få mig att tro att jag var på rätt väg. Sedan kom stunderna. Korta sekunder som fyllde mig med illusionen att något byggdes, att jag inte var ensam i denna virvel.
Men illusionen är inte byggd. Illusionen finns antingen där eller så finns den inte. Och det var jag som ritade det i mitt huvud.
Tystnaden som skrek högre än ord
Jag kände inte igen det direkt. Man kan inte alltid se tomrummet när man står för nära. Först var det frånvaron av något. De där stunderna när jag ville att du skulle vända dig mot mig, men du tittade alltid bort. Då blev det utrymme mellan oss. Till synes liten, men växer sig större för varje dag.
Du såg igenom mig.
Dina händer har blivit främmande. Dina ord? Dina ord var alltid noggrant utvalda – aldrig för mycket, aldrig för lite. Nog för att jag inte lämnade, inte tillräckligt för att jag förblev utan tvekan.
Kärlek det handlar inte om vad någon säger. Kärlek är vad du känner när orden försvinner. Och jag kände - ingenting.
Det roligaste?
Du har aldrig lovat något. Du sa aldrig, "vänta, en dag kommer vi att vara tillsammans." Du sa aldrig, "Var här för att jag behöver dig." Det sa jag till mig själv.
Jag är övertygad om att du en dag kommer att inse att allt du behöver har legat framför dig hela tiden. Jag trodde att dina fotspår en dag skulle vända sig mot mig, att du skulle säga något som skulle bekräfta att jag inte bara var ännu en i kö.
Men det var jag
En dag insåg jag helt enkelt - du är inte här med mig. Du var aldrig där. Jag stod stilla och snurrade runt dig och trodde att du snurrade med mig. Men du var bara solen som sken lika mycket på alla. Inget speciellt, inget annorlunda.
Kärlek, sann kärlek, har gravitation. Den drar in dig. Den fyller dig. Lämna dig inte på kanten, fryser i hopp om att någon en dag kommer ihåg att du är där.
Och sedan – ingenting
Det fanns ingen uppenbarelse. Det fanns inga tårar. Det fanns ingen film i mitt huvud för att göra en final cut. Det fanns bara en tanke: nog.
Inte för att jag börjar hata dig. Inte för att jag vill hämnas. Inte för att jag bryr mig. Men för att jag för första gången på länge ställde mig en fråga: Är du vad jag vill? Eller bara något jag har lärt mig att vilja?
Och svaret? Det var inte du!
Jag kommer inte säga att jag saknar dig. För det gör du inte. Jag saknar känslan av att höra hemma någonstans. Jag saknar illusionen som jag byggde runt dig.
Men jag vet att det kommer någon som inte bara öppnar dörren halvvägs. Någon som inte sätter gränser mellan oss. Någon som inte låter mig undra om jag räcker.
Att älska dig var det ensammaste jag någonsin gjort.
