Känner du att allt faller isär? Att du inte har någon styrka kvar? Sök inte efter svar direkt. Ibland räcker det att bara stå still. Att erkänna för dig själv - det är svårt just nu.
När den kommer utan förvarning krossar den dig i grunden. Och där, i dina illusioners stoft, står du mållös. Utan vilja. Utan hopp. Allt du en gång ansåg stabilt faller sönder. Och bara en fråga återstår: Vad nu?
När dagarna blir tomma
Väckarklockan ringer, men du rör dig inte. Inte för att du är lat – utan för att ingenting längre drar dig framåt. Allt känns meningslöst. Maten smakar inte. Människor som går förbi blir till skuggor. Och det finns bara en känsla som ekar i ditt huvud – trötthet.
När den inre kompassen går förlorad
Du har inte längre en känsla för vart du är på väg. Du vet inte vad du vill. Ditt självförtroende faller sönder, steg för steg. Du litar inte på dig själv. Du litar inte på andra. Allt som en gång var klart är nu en dimmig skugga. Och tankar blir en fiende, inte en allierad.
I sådana stunder behöver du inga råd. Du behöver ett andetag. Bara ett – till slutet.
När du tror att du inte orkar mer
Det finns dagar då man vill försvinna. Inte för att man egentligen vill ge sig av, utan för att man vill ha lugn och ro. En lugn plats utan förväntningar, utan besvikelser. Bara en plats där man kan existera – utan frågor.
Ni behöver träffas – inte för att ni vill, utan för att ni måste.
Ingen frälsare kommer. Inget ögonblick av upplysning kommer. Verkligheten kommer. Och med den – ett val. Du kan stanna kvar i mörkret. Eller så kan du börja leta efter små ledtrådar. Steg för steg. Utan att lova någonting till världen. Bara till dig själv.
När du lär dig att omfamna din smärta
Förneka inte vad du känner. Smärta är inte fienden. Det är ett tecken på att du lever. Att du bryr dig. Att den betyder något för dig. Den omfamnar dig som en våg som vägrar att släppa taget, men inom sig finns kraft – om du låter den lära dig att andas under vattnet.
När du inte längre letar efter en väg ut, utan ett sätt att överleva
Det handlar inte om att vinna. Det handlar om att överleva. Det handlar om beslutet att inte ge upp. Att ta ett steg – litet, ofullkomligt, men ditt eget. Att erkänna för dig själv att det är okej att gå långsamt. Det är okej att gråta. Det är okej att leva i tystnad.
Sedan möter du dig själv igen.
Någonstans mellan fallen, mellan de där tysta kvällarna när du inte gråter längre för att du inte har några fler tårar – väntar en ny version av dig. Starkare. Tystare. Mer verklig. Och hon kommer inte att fråga dig om du är – okej. Hon kommer att säga att det är helt okej, även om du inte är det än.
Ha tålamod.
