Vissa avhopp sker utan ord. Inget buller, inga resväskor, inga trasiga tallrikar. Bara en tyst stund där något spricker – inte högt, utan inuti.
Hon hade allt, men något saknades.
Det såg perfekt ut på utsidan. Hon hade en trygg omfamning, varma ord, ett hem som andades av ömhet. Men något inom henne dog tyst. Inte på grund av honom, utan på grund av henne själv.. En tomhet började vakna inom henne som hon inte kunde förklara, och trots att hon levde varje dag med en man som älskade henne innerligt, kände hon den inte längre som hon gjorde tidigare.
En rastlöshet växte inom henne.
Det var inte brist på uppmärksamhet. Hans blick sökte efter henne om och om igen, hans händer höll henne alltid. Men det räckte inte längre för henne. Rädslan för att förlora sig själv vaknade inom henne.. Hon kände som om hon inte andades längre som hon brukade, att något band henne, trots att det inte fanns några synliga kedjor. Denna oro växte dag för dag tills den blev högre än allt annat.
Ett beslut utan förklaring
När hon gick hade hon inga sista ord. Det fanns inga stora slutsatser, bara ett tyst beslut. Vissa skulle säga att hon sprang iväg. Hon flydde från tystnaden inom sig, från känslan av att han inte längre kan finna sig själv i denna kärlek. Med varje steg hon tog lämnade hon en bit av sitt hjärta efter sig, men hon såg sig inte tillbaka.
Kärleken försvann inte, men den blev outhärdlig.
Hon älskade honom fortfarande, men inte på det sätt hon ville. Hennes kärlek blev tung, kvävande, kantad av en känsla av skuld. Varje beröring av honom påminde henne om att hon var otrogen mot sina egna känslor.. Hon ville inte längre spela partnerrollen, även om en del av henne fortfarande ville det. Och så valde hon tyst smärta framför högljudd falsk existens.
Vad är kvar?
Det hon lämnade efter sig var ett rum med lukten av det förflutna, minnen som inte försvinner med en enda tvätt av lakanen. Han kommer inte att förstå varför hon lämnade. Kanske kommer hon själv aldrig helt att förstå.
Ibland är kärleken sann, men själen är inte redo. Hon gick när hon borde ha stannat. Och det får hon lära sig att leva med.
