Partnerskap

Varför känner du dig fortfarande tom i närheten av någon som är "helt okej"? Varför gör ett förhållande inte ont, men det gör dig inte heller lycklig? Och varför är du egentligen mer orolig för tanken på att vara ensam än för möjligheten att det här förhållandet ska falla sönder? Det är inte kärlek.

Hur många gånger kommer du att säga till dig själv att du bara behöver lite mer tid? Och hur många gånger kommer du att tränga dig åt sidan, bara för att stanna nära någon som fortfarande är osäker?

Relationer faller isär. Det händer inte plötsligt. Det finns inget gräl, inget dramatiskt avsked, inga stora ord. Du märker bara en dag att du håller tillbaka i samtal, att du inte längre förklarar allt du känner eftersom du vet att det inte kommer att förstås. Du märker att du har blivit tystare, mer försiktig, mindre krävande. Inte för att relationen har förändrats, utan för att du har förändrats. Och sedan, för första gången, uppstår frågan som du länge har undvikit: kan du fortfarande älska någon om du inte längre kan växa med dem?