Första gången du skadade mig borde jag ha gått...

Svaret ligger i rädsla. Rädsla för tomhet, rädsla för det okända, rädsla för att förlora det som en gång var vackert. Men är det inte en verklig förlust att glömma hur värdefulla vi är för oss själva?

Alla förtjänar en kärlek som lyfter dem upp, inte en som äter upp dem från insidan. Men vi låter ofta vår rädsla för det okända hålla oss i relationer som förstör oss.

Istället för att välja frihet väljer vi förtrogenhet. Istället för att gå stannar vi. Varför?

För vi tror att hoppet är starkare än verkligheten.

När du sårade mig första gången borde jag ha förstått det kärlek betyder inte lidande. Istället för att lita på mina känslor, trodde jag på dina tomma löften. Jag trodde att du skulle förändras, att denna smärta bara skulle vara en prövning som vi fick utstå. Men varje rättegång var bara ett nytt sår.

I stunder av besvikelse sa jag till mig själv att jag måste hålla ut. Den kärleken är värd att kämpa för. Jag såg inte sanningen – att det inte var jag som behövde det, utan du. Du borde bevisa att jag betyder något för dig. Istället bar jag tyngden av relationen på mina axlar.

När du skadade mig andra gången

Du borde känna igen mönstret. Löften utan handling var bara ord som ekade i tomrummet. Men jag fortsatte ändå. Jag ville inte tro att någon jag litade på kunde ta rätten att skada mig.

Jag övertygade mig själv om att kärlek skulle vara starkare än din likgiltighet. Jag glömde att kärlek inte är en tävling i tålamod. Kärlek ska vara ömsesidig, full av respekt och förståelse, inte smärta som vi motiverar med vackra stunder.

Istället för att skydda mig själv fortsatte jag. Jag var rädd att erkänna att jag tappade bort mig själv. Jag tröstade mig med tankarna att detta var en del av relationen. Men det var inte sanningen – det var ett bedrägeri som jag tillät.

När du skadade mig tredje gången visste jag att jag höll på att bli en fånge av mina egna rädslor

Jag var rädd för att säga ifrån, att sätta gränser, att säga att det räcker. Istället lät jag dig återigen gå över en linje som borde ha satts för länge sedan. Tystnaden jag behöll var högre än något skrik jag någonsin hade hållit inombords.

Din beröring, som jag en gång förknippade med säkerhet, har blivit kall och kall. Orden du använde för att övertyga mig om att du brydde dig blev bara ett eko av dina handlingar - tomma, falska och ouppriktiga. Det var första gången jag tillät mig själv att verkligen titta på mig själv.

Vem har jag blivit? Och varför tillät jag det?

Svaret var enkelt: för att jag var vilse. På grund av dig började jag tvivla på mig själv, mitt värde och vad jag förtjänar. Men det jag letade efter hos dig – stöd, kärlek och respekt – var jag tvungen att hitta hos mig själv.

Varför gick jag inte tidigare? För jag ljög för mig själv. Jag ljög för mig själv att du skulle förändras, att du skulle uppfylla dina löften för en gångs skull. Jag ljög för mig själv att kärlek kan fixa dig. Men kärlek är inte ett verktyg för att fixa någon som inte vill ha det i första hand. Kärlek ska vara en plats för tillväxt, inte ett slagfält där vi tillfogar sår.

Jag övertygade mig själv om att dessa sällsynta ögonblick av ömhet var tillräckligt för att rättfärdiga all smärta. Att dina enstaka ord av bekännelse och omvändelse kan bota mig. Men det gjorde de inte. De var bara ett plåster för sår som öppnade sig om och om igen.

Jag insåg att jag aldrig kommer att förändra dig, men jag kan förändra mig själv. Att jag förtjänar att leva ett liv utan ständig smärta och besvikelse. Att kärleken som tär på dig inte är kärlek – det är en fälla du själv skapat.

Jag lämnade. För första gången på länge kände jag mig levande

Tårarna som rann nerför mitt ansikte var inte tårar av nederlag, utan reningstårar.

Avfärden var inte lätt. Han var tyst och tung, men han behövdes. När jag stängde dörren efter mig hörde jag mitt hjärta, som var trött men ledigt. Jag började sakta förstå att det är jag som kan ställa gränser. Jag är den som kan bestämma vem som får komma in i mitt liv och vem som inte kan.