Hur säger en stark kvinna adjö? Med respekt för sig själv!
personlig utveckling
När vi älskar någon tror vi att de betyder något – och att de har en framtid. Men livet följer ofta inte de regler vi föreställer oss.
I en värld där snabbhet trumfar hälsa och ”egenvård” bara är ytterligare en #hashtag på Instagram, förblir Japan en vacker påminnelse om att ett långt och hälsosamt liv inte är resultatet av ett mirakelkosttillskott, utan av dagliga val. Och dessa gör japanerna inte med svårighet, utan med respekt för sina kroppar, sin miljö och sin tid – utan stress, utan anspråk. När större delen av världen jagar produktivitet väljer japanerna balans, natur och tysta ritualer som ger deras dagar ordning och mening.
Vaknade du trött idag, trots att du fick tillräckligt med sömn? Varnar din kropp dig på morgonen att något är fel? Hur är det med själen – är den tyst eller är den fylld av oro? Har du någonsin tänkt på att du kanske inte behöver mer energi, utan mer balans?
Hur många gånger har du älskat någon som inte älskade dig tillbaka? Hur många gånger har du försökt, bevisat, väntat och hoppats? Och när tittade du senast på dig själv och frågade dig själv: varför gör jag det här? Varför kämpar jag för någon som inte kan älska mig?
Har du någonsin tänkt att kärleken inte längre existerar för dig? Att du har gått igenom för mycket, sett för mycket, gett för mycket?
Du lärde mig mer än jag någonsin förväntat mig. Det var utifrån dina handlingar – inte dina ord – som jag byggde den värld jag nu bär med mig. Ingen förklaring, inga instruktioner. Bara med vad du var.
Du blir trött långsamt. Inte i ett steg, utan i tusentals små. När man ger efter lite mer varje dag. Till dig själv. När du tänjer på gränser som du lovat dig själv att du aldrig skulle överskrida. När man är tyst för att undvika konflikter. När du ler trots att du känner en tår i halsen.
Varför tänker du fortfarande på någon som redan har glömt dig? Varför återkommer smärtan trots att du redan har accepterat sanningen? Och varför letar du fortfarande efter svar trots att du vet att de inte kommer att ge dig frid? Kanske finns svaret inte i dem, utan i dig.
Varför hamnar du i relationer där du är tyst om dina behov? Hoppas du att någon ska lägga märke till dig? Hur länge ska du fortsätta ge allt utan att få något tillbaka?
Har du någonsin tittat på dina sår och undrat varför de fortfarande gör ont? Hur hittar man mening i smärta som inte försvinner? Är det möjligt att den största styrkan växer från ärr?
Vid någon tidpunkt vet man bara. Något är fel. Men du klamrar dig fast vid ett minne, en idé, en känsla som en gång betydde allt.