Inledning: Hur många gånger har du fått lära dig att tystnad visar styrka? Ja, om någon skadar dig ska ditt svar vara tyst, värdigt, nästan heroiskt? Men tänk om jag sa att det inte alltid är rätt? Att du inte alltid behöver vara den "större mannen" när ditt hjärta bultar över smärtans kant. Att man har rätt att slåss, skrika och kräva respekt. Det här kan vara en ny tanke för dig, men... ge det ett försök. Ge din ilska en röst, ge din smärta en form.
Livet övertygar oss om att vi ständigt måste bevara freden. "Reagera inte", sa de. "Var en bättre person", upprepade de hela tiden, som om det var det enda sättet att behålla ditt värde. Men det är något fruktansvärt fel med detta meddelande. Tystnad är inte alltid en dygd, speciellt när dina känslor trampas på. När någon korsar dina gränser, res dig upp. Inga fler sammanbitna tänder, inte längre att ge efter för "fred". Det räcker.
Vi hamnar ofta i situationer i livet där vi förväntas låta saker glida förbi – som vatten över en sten. "Åh, vad ska du göra", säger de. "Vi gör alla misstag." Men vem gav dem rätten att bestämma när min smärta är berättigad? Varför ska jag alltid sätta mig själv i rollen som den som slukar allt medan andra njuter av min tystnad?
När någon skadar dig förtjänar du att sätta din röst före artighet. Ibland är det okej att byta ut vänlighet mot hårdhet om man sätter en gräns. Varför? För din värdighet är inte upp till förhandling. Att vara den "större mannen" kan vara extremt utmattande när man förväntas ständigt ge, ständigt förlåta. Ta en stund och tänk: är det värt det?
Jag minns ögonblicket när jag först bestämde mig för att bryta denna onda cirkel. Det var nästan befriande. Min röst, tidigare låst någonstans djupt inom mig, hittade plötsligt sin väg. Och han var inte tyst. Det var kraftfullt eftersom det uttryckte smärtan som hade samlats under åren. Kanske var mitt svar för rått, för intensivt för någon som väntade sig bara ännu ett av mina tysta "det är okej, oroa dig inte". Men det var inte rätt. Och jag fick nog.
Missförstå mig rätt - jag förespråkar inte ständiga konflikter eller ilska utbrott. Långt därifrån. Men min poäng är att du inte förtjänar att alltid vara den där personen som sopar saker under mattan medan du sjuder inombords. Du förtjänar att bli hörd. Du förtjänar att skydda ditt hjärta och din själ, även om det betyder att du någon gång kommer att ses som en "dålig person" i ögonen på dem som är sårade av sanningen.
Många gånger tänkte jag på vad som skulle ha hänt om jag hade varit tyst. Skulle det vara lättare? Skulle du behålla fler vänner? Kanske. Men de vänskaper som bara överlevde för att jag spelade den bättre personen hela tiden var inte vänskap jag ville behålla. De var giftiga relationer där en person ständigt tog och den andra gav. Det är inget fel med ömsesidig förlåtelse, men när någon gång på gång trampat på dina fötter är det ingen idé att vänta på en ursäkt som aldrig kommer.
Det är därför jag säger till dig: när du är sårad, ta inte alltid den enkla vägen ut. Ibland är det svårare att skrika, visa tänderna, men det är din rättighet. Låt dem inte ta bort din värdighet under sken av "fred". Du är viktig. Dina gränser är viktiga. Och om det kräver lite kaos, så är det.
Så nästa gång någon knuffar dig över kanten – spela inte alltid hjälten i tysthet. Säg din mening, skrik din. För ibland när man förkastar den "högre vägen" hittar man bara sin egen väg.
