Det finns serier som följer genrens regler. Det finns de som försöker bryta mot dem. Och så finns det The Assassin (2025) – ett sällsynt tv-mästerverk som inte bryter mot reglerna med våld, utan snarare avvecklar dem med extraordinär precision, stilistisk sofistikering och imponerande emotionell intelligens. Den sätter en karaktär vi inte ofta ser på skärmen i förgrunden – en kvinna i medelåldern som bär på en historia av våld, tystnad och motstånd. Keeley Hawes i huvudrollen bevisar att tv fortfarande kan överraska, fängsla och varna på samma gång.
Lönnmördaren är uppbyggd som en spänd men komplex väv av relationer, hemligheter och interna konflikter, utspelad i skilda miljöer – från en grekisk by där huvudpersonen söker fred, till Libyens dystra fängelser och Londons sterila interiörer där öden avgörs. Serien ökar spänningen med exceptionell narrativ dynamik och dramaturgisk precision, samtidigt som den avslöjar karaktärernas inre världar, som inte är karikatyrer, utan plastiska, flerdimensionella personer, fångade i en värld där all empati ofta är en fara.
youtube.com/watch?time_continue=2&v=qnyyaHNqk0Y&embeds_referring_euri=https%3A%2F%2Fmail.google.com%2F&embeds_referring_origin=https%3A%2F%2Fmail.google.com&source_ve_path=Mjg2NjY&themeRefresh=1
En elegant thriller om en kvinna vars eget förflutna gör henne till måltavla
Serien handlar om Julie (Keeley Hawes), en före detta professionell lönnmördare som efter ett decennium av tystnad och isolering har dragit sig tillbaka till en liten grekisk by där hon försöker leva ett osynligt liv. Hennes dagliga rutin avbryts av ett besök av hennes vuxna son Edward (Freddie Highmore), med vilken hon har en kall, splittrad relation, präglad av outtalade frågor om hennes förflutna – särskilt om hennes far, ursprunget till de mystiska pengarna och anledningarna till att hon stötte bort honom så länge.
När Julie oväntat får ett nytt uppdrag från sin förmodade tidigare överordnade visar det sig snabbt vara ett bedrägeri. Mannen som kontaktade henne är inte den han utger sig för att vara, och precis innan hon ska utföra mordet inser Julie att hon har blivit ett verktyg i någon annans plan – och själv det nya målet. När hon oavsiktligt räddar kvinnan hon skulle döda sätter hon igång en lavin av händelser som skickar henne och hennes son på en farlig flykt. Julie måste återaktivera sig som agent, men den här gången utan nätverk, utan stöd och med insikten att det finns fler aktörer inblandade än hon från början föreställt sig.
Berättelsen utvecklas på flera nivåer: Kayla (Shalom Brune-Franklin), en ung miljardär som nästan mördades, hennes impulsiva bror Ezra (Devon Terrell), och Aaron Cross (Alan Dale), en inflytelserik chef för ett gruvbolag med globala intressen, ger sig in i spelet. Samtidigt, i ett libyskt fängelse, skriver Jasper (David Dencik), en holländare med information som kan avslöja ett globalt korruptionsnätverk, sin historia. Parallellt, i London, öppnar den mystiska Marie (Gina Gershon) ett nytt kapitel med en överraskande familjeuppenbarelse som ytterligare destabiliserar Edward – och utvidgar seriens tematiska axel till att omfatta identitet, arv och dolda sanningar.
Lönnmördaren Den skiftar från ett kondenserat thrillerramverk till en mångbottnad berättelse om svek, familjebråk och maktsystem som verkar i bakgrunden. Fokus ligger kvar på Julie – huvudpersonen, som måste bearbeta sitt förflutna, skydda sin son och lära sig att överleva i en värld som ständigt ligger steget före henne.
Sofistikerad regi, exceptionellt skådespeleri, mångbottnad berättelse
Det som Lönnmördaren Det som skiljer den från genomsnittliga thrillers är dess känsla för ton och rytm. Regin tar inte sin tillflykt till sensationslystnad, utan förlitar sig på tystnad, undertoner och nyanser, vilka skådespelarna behärskar med sällsynt precision. Keeley Hawes är exceptionell som Julie – kall och reserverad på utsidan, men varje gest öppnar dörren till en djupt traumatiserad men ändå klarsynt psyke. Highmore är hennes ideala motpunkt: sårbar men ändå rebellisk, ofta cynisk men aldrig helt hopplös.
Serien är visuellt sofistikerad: från varma grekiska soliga toner till kalla, nästan sterila nattscener i städer och fängelser. Den musikaliska bakgrunden är subtil, aldrig påträngande, utan alltid i samklang med rytm och psykologisk spänning.
Men vad? Lönnmördaren Det som verkligen gör den sevärd är dess reflektion över kvinnors roll i en värld där makt fortfarande definieras som aggression och åldrande som utplåning. Julie är en huvudperson som inte söker förlåtelse utan förståelse – och i detta sammanhang öppnar serien upp utrymme för feministisk läsning utan att bli deklarativ eller pamflettliknande.
Slutsats: TV på högsta nivå
Mördaren (2025) är en av få serier på senare år som kombinerar stilistisk perfektion, genreeffektivitet och narrativ ambition. Den underskattar inte tittaren, utan guidar hen genom lager av verklighet som är på samma gång politiska, personliga och existentiella. I sex avsnitt bygger den en värld som är brutal, känslomässigt komplex och dramaturgiskt konstruerad med kirurgisk precision.
Det här är tv som inte är rädd för tystnad. Den behöver inte ständiga explosioner för att bygga upp spänning. Och när den träffar – så träffar den med full kraft.
Betyg: 5/5
För tittare som uppskattar en psykologisk thriller med mening, exceptionellt skådespeleri och elegant regi som inser att en kvinnlig huvudperson kan vara samtidigt ömsint, dödlig och fullständigt oförglömlig.
