Du blir trött långsamt. Inte i ett steg, utan i tusentals små. När man ger efter lite mer varje dag. Till dig själv. När du tänjer på gränser som du lovat dig själv att du aldrig skulle överskrida. När man är tyst för att undvika konflikter. När du ler trots att du känner en tår i halsen.
Sista gången händer inte helt plötsligt. Det kommer långsamt. Det kommer inte som ett beslut, utan som en insikt.. Det sipprar sakta genom små sprickor, vardaglig tystnad, långa kvällar utan utsikt. Med år av besvikelser som ackumuleras som damm.
Med månader av tystnad som skriker högre än något argument. Med veckor av att övertyga mig själv om att det kanske fortfarande är möjligt... att det kanske fortfarande finns hopp i mörkret som omger oss... ...att vi inte har försvunnit helt än till varandra från hjärtat.
Det händer långsamt.
Den står bara still för sista gången. I luften, mellan oss, som något vi båda känner men inte säger. Som en osynlig dimma som vi båda ser men låtsas att den inte finns där. Som en smärta som blir så vardaglig att man knappt märker av den.
Jag var trött.. Trött i grunden. Från förklaringar som förblev obesvarade, som brev skickade till fel adress. Från meningslösa kramar som bara har blivit en vana, inte en nödvändighet. Från att ha sett dig driva iväg, medan du sedan länge var borta någon annanstans, i en värld du inte bjöd in mig till. Det är som om du tittar igenom mig, som om jag har blivit osynlig.
Din frånvaro var värre än någon avfärd.. För du var här, men samtidigt var du inte här. För jag kunde sträcka mig efter din hand, men inte ditt hjärta. För jag kunde höra din röst, men inte dina tankar. Att vara ensam är en sak, men att vara ensam med någon man älskar är ett speciellt slags helvete.
Jag var där.
Med en kropp som fortfarande väntade på din Rör. Med ett hjärta som fortfarande hoppades på ett mirakel, trots att förnuftet länge känt till sanningen.
Allt jag ville säga dig, har jag redan sagt till dig hundra gånger.. På hundra sätt. Med ord, med blickar, med beröringar, med tårar. Och du – om och om igen – hörde inte. Hörde du... och det rörde dig inte. Det är som att kasta småsten i en avgrund och vänta på ett eko som aldrig kommer.
Jag pratade inte mer den dagen.
Jag har inte övertygat dig längre. Jag frågade dig inte längre var du var – för jag visste. Du var där, din kropp upptog utrymmet, men ditt sinne var någon annanstans. Men du var inte med mig längre. Du var någon jag satt bredvid, men ändå kände jag mig... ensam. Som främlingar som delar ett utrymme men inte längre har något gemensamt.
Jag träffadeatt jag har blivit en vana för dig. Inget mer val, ingen mer lust, inga fler prioriteringar. Någon som är där. Som alltid kommer att finnas där. Som en del av lägenheten som man inte längre lägger märke till. Och du slutade välja. Bara du – bredvid mig. Inte med mig. Det är som om vi är två personer som lever parallellt, men inte riktigt ser varandra längre.
Och sedan… stannade jag
Inte av ilska som söker hämnd. Inte av hat som vill smärta. Helt enkelt för att jag inte orkade mer.. För det var för mycket tomrum mellan oss som ingen kram kunde fylla. För mycket tystnad att inget samtal kunde överrösta. Den tystnad i vilken en person upplöses – långsamt, omärkligt. De där du är i samma rum, men du är inte längre närvarande inuti, bara en yttre bild av vad du en gång var.
Jag gick.
Ingen dramatik. Inga ord, vilket bara skulle upprepa vad som redan sagts. För jag har redan sagt allt, varje begäran, varje hopp, varje varning. För du har hört allt förut, som någon som inte vill höra sanningen.
Förra gången jag slogs för oss... Att ibland är det största beviset på kärlek inte att stanna, utan att lämna - när man vet att man inte längre är solen för den andre, utan skuggan.
