Vid någon tidpunkt vet man bara. Något är fel. Men du klamrar dig fast vid ett minne, en idé, en känsla som en gång betydde allt.
När hjärtat inte vill höra vad själen redan vet
Det finns stunder när allt inom dig skriker att något är fel, och ändå stannar du kvar. Du känner tyngden, tystnaden, den inre tomheten... men du väntar fortfarande.
Varför? För att du en gång trodde att det var logiskt. För att du önskade att det vore annorlunda. Eftersom du skapade bild, som var för vacker för att bara glömmas bort.
Men det är där fällan ligger – du klamrar dig fast vid något som det är inte längre verkligt. Kanske var det aldrig det. Och även om du innerst inne vet det, är du rädd för att släppa taget. Du är rädd för tomheten som skulle finnas kvar. Men i denna tomhet finns utrymme för något bättre.
Illusionens kraft
Ibland klamrar man sig mer fast vid hoppet än vid sanningen. Hoppas att något kommer att förändras. Hoppas att din kärlek, ditt tålamod och din ansträngning räcker. Men vissa saker kan man inte fixa själv.
Illusion kan vara söt. En känsla av hemlighet, en välbekant smärtsam tröst. Det är lättare att hålla fast vid det man vet än att riskera det okända. Men tänk på hur mycket av dig själv du förlorar när du envisas med det som kväver dig? Hur många gånger har du tystat din intuition för att kunna lyssna på en illusion?
Rädsla för förlust eller rädsla för tillväxt?
Den verkliga anledningen till att du klamrar dig fast är ofta inte kärlek, utan rädsla. Rädsla för att vara ensam. Att du missade möjligheten. Att du kommer att behöva börja om. Men genom att stanna kvar i fel berättelse stänger du dörren till den rätta. En som inte tvingar dig att anpassa dig, att förlora dig själv.
Ibland är det inte så att något inte är för dig, utan att du är det växa ifrån detta. Och det är inte ett nederlag – det är ett bevis på att du utvecklas.
Lugnet efter stormen är frihet.
När du äntligen släpper taget om sakerna, människorna, som kväver dig, inträder tystnaden. Inte den som gör ont – utan den som läker. Det betyder inte att du inte brydde dig. Det betyder att du valde dig själv. Att du är Slutade hysa hoppet som tömde dig. I denna tystnad hör du dig själv för första gången. Inga röster från det förflutna, ingen skuld, ingen kamp.
Du börjar komma tillbaka till dig själv. Till de frågor du länge har knuffat in i ett hörn. Till känslan av att du är mer än en kompromiss. Och så inser du att du inte har förlorat något som verkligen tillhör dig.
Rädsla binder dig mer än kärlek
Det som binder dig är inte ett band, utan en kedja. Inte en känsla, men rädsla för tomrum. Men detta utrymme är nödvändigt. Bara i den kan något nytt komma. Något som inte tyst kväver dig. Vilket inte kräver att du tvivlar på dig själv varje dag.
Att acceptera att något inte är ditt, trots att du ville det av hela ditt hjärta, är bland det svåraste man kan göra. Men också en av de mest befriande. När du säger ”nog”, avsluta inte historien – ge plats åt ett nytt kapitel.
Sluta kämpa om bitar av uppmärksamhet, om smulor av känslor, om ord som alltid kommer för sent. Du är hel. Du är tillräckligt. Och din frid är inte något som bör ifrågasättas.
Till slut är du kvar
När allt lugnat ner sig är man kvar. Med din sårbarhet. Med din kraft. Med din beslutsamhet att inte längre tillåta dig själv mindre än du förtjänar. Du klamrade dig fast för att du trodde. Tro nu på dig själv, på dig själv. Ingen mer väntan. Inget mer bevisande. Bara vägen framåt.
