Du lärde mig mer än jag någonsin förväntat mig. Det var utifrån dina handlingar – inte dina ord – som jag byggde den värld jag nu bär med mig. Ingen förklaring, inga instruktioner. Bara med vad du var.
Vårt förhållande behövde inga stora ord, förtydligade statusar eller vaga löften. Han var tyst, men hel. På något sätt outsägligt. Du var där även när du inte sa något.. Och det var just i detta som jag började förstå mer än i alla förklaringarna tillsammans. Inte för att du vill visa mig något. Utan för att du helt enkelt var den du är.
Du gav inga instruktioner. Du fixade det inte. Du följde bara efter mig. Och i detta kände jag för första gången vad det innebär att bli sedd utan att döma. Din brist på press gav mig utrymme att bli den jag är. Inte på grund av dig. För mig själv – med dig. Genom att inte be om någonting gjorde du det mesta möjliga.
Det var inte kärlek i klassisk bemärkelse.
Det var inte eldigt, det var inte kaotiskt. Det var inte en saga. Men hon hade rätt.. Familj. Tyst. Grundläggande. Som något som inte behöver någon förklaring. Det handlade om hur du lät mig gå min egen väg. Och hur du fortfarande fanns vid min sida när jag föll. Inte som en räddare. Som någon som förstår att ibland behöver människor bara någon som ser dem – även när de är ledsna.
Dina vanor har tyst etablerat sig i mig.
Allt jag inte märkte förrän du var borta. På det sätt jag ställde in koppen. I den pausen före svaret. På det sätt jag ibland föredrar att dra mig tillbaka hellre än att förklara. Du tog ingenting från mig – du gav mig en del av dig själv som sakta smälte samman med min.. Ingen tvångsåtgärd. Inget syfte. Du bara stannade inom mig, som en tyst vana som du aldrig inser förrän du saknar den.
Makt utan teater
Din kraft var inte högljudd. Du stannade kvar när det hade varit lättare att lämna.. Och det var precis den läxan jag behövde – att stabilitet inte behöver applåder. Att kärleken inte skriker. Och den säkerheten är inte prålig, utan pålitlig. Din närvaro har visat mig att man inte behöver vinna för att räcka till. Du måste bara vara – hel, ofullkomlig, men sann.
Du rättade mig inte – du hjälpte mig att hitta mig själv.
När jag var förvirrad vägledde du mig inte. Du sprang bara inte iväg. Och det är just därför jag vågade stanna kvar. Du lärde mig inte hur man lever. Du visade mig att jag kan leva mitt eget liv.. Och det är den mäktigaste gåvan en person kan ge till en annan. Inte befallande. Inte instruktioner. Bara ett utrymme där jag kan andas, växa, falla, komma tillbaka – och förbli jag.
Du stannade kvar, trots att du inte längre är här.
Din tysta närvaro resonerar fortfarande inom mig. Inte som nostalgi. Inte som ett sår. Som något som var värdefullt och lämnade sina spår. Jag går framåt. Ensam, men inte tom. För jag har något som inte har något namn – och ändå vet jag att det är ditt.
Du är inte en historia som behöver ta slut. Du är den delen av mig som talar även när allt tystnar.
