Hur många gånger har du älskat någon som inte älskade dig tillbaka? Hur många gånger har du försökt, bevisat, väntat och hoppats? Och när tittade du senast på dig själv och frågade dig själv: varför gör jag det här? Varför kämpar jag för någon som inte kan älska mig?
Varför stannar man kvar i relationer där man är osynlig, där kärleken gör mer och mer ont? Kanske för att du tror att detta kommer att förändras en dag. Kanske för att du är övertygad om att du måste ge mer för att förtjäna det.
Men ibland ligger den största segern inte i att hålla ut, utan i att veta hur man går därifrån.
Kanske var det inte så att du älskade för lite – det var att du älskade någon som inte visste hur man älskade dig tillbaka. Du gav, men du förblev tom. Och när kärleken förvandlas till en strid där du förlorar dig själv, är det dags att fråga dig själv vem du egentligen ger den till. Och varför.
Det är inte fel att älska djupt.
Det är fel när detta kärlek roterar endast i en riktning. När du ger men inte får tillbaka. När man väntar på någon som aldrig riktigt når en. När du ursäktar varje tystnad, ignorera varje kall blick och täck varje smärtsam lucka med tålamod.
Kärlek är inte en begäran. Det är inte något du behöver be om, bevisa eller förtjäna. Om man ständigt måste bråka, så är det en kamp, inte en relation. Och i den här striden är det du som bär rustningen – utan att någon ens attackerar dig.
Du stannar kvar i en relation där kärleken är borta för att du är beroende av möjligheten. Med en idé du en gång hörde. Med en version av personen som bara existerar i dina hopp. Du älskar det som skulle kunna vara – inte det som verkligen är.
Och du går vilse i den här illusionen. Du undertrycker det du verkligen behöver. Du tar ett steg tillbaka för att bli mer acceptabel. Du lider i tysthet eftersom du tror att han äntligen kommer att lägga märke till dig. Men någon som inte kan älska nu - kommer aldrig att kunna älska dig. Oavsett hur mycket du ger.
Vad letar du egentligen efter?
Ibland kämpar man inte för en person – man kämpar för en känsla. För att det ska vara tillräckligt. Att äntligen förtjäna kärlek. Kanske för att du aldrig fick det villkorslöst. För att man alltid var tvungen att göra något för att vara värdig. Och det är därför du nu söker bekräftelse i relationer på att du är accepterad precis som du är – utan att behöva bevisa någonting.
Men du letar efter det på fel ställe. Du kommer inte att få någon riktig bekräftelse från någon som inte vet hur man älskar dig. Och en kärlek där du ständigt måste ge efter, anpassa dig och bära bördan själv kommer i slutändan att ta bort just det du letade efter i den – frid, kontakt och trygghet.
Du slutar kämpa när du börjar lyssna på dig själv.
När du inte längre förväxlar smärta med kärlek. När du inser att det att lämna inte är ett nederlag, utan ett mod. Modet att stå upp för sig själv – även inför dem som aldrig visste hur man älskar en.
Och när du verkligen gör det – när du säger tillräckligt – kommer du äntligen att inse att du hela tiden försökte bevisa något som aldrig var nödvändigt. Att du inte var problemet. Problemet var att du kämpade för någon som aldrig visste hur man älskade dig.
Då ber du inte längre om att någon ska älska dig. Sedan väljer du själv. Och detta är inte slutet på kärleken – detta är bara dess verkliga början.
