Det hela började så bra - han var uppmärksam, rolig och med ljusa ögon lovade han att ta hand om mig. Vi vävde in vår kärlek i långa samtal och leenden, och jag trodde att vi var avsedda för varandra. Men sedan började det förändras. Sakta, omärkligt, men säkert. Han blev arg, kall.
Och jag? Jag stannade. Inte av kärlek, utan av rädsla. Varför fortsatte jag, trots att alla sa åt mig att gå? Kanske för att det är lättare att stanna kvar i det kända än att kliva in i det okända.
De första åren av vårt äktenskap var fyllda av kärlek. Livet verkade som en saga, även om vi båda bar det förflutnas bagage. Han packade aldrig upp sin. Istället förträngde han det tills det bröt ut i ilska och förbittring. Jag var säker på att jag kunde ändra det. Den kärleken, den mäktiga kraften, läkt alla hans sår. Jag gav, stöttade honom, motiverade hans beteende - allt i namnet av en "bättre morgondag".
Men den där "morgondagen" kom aldrig. Istället vaknade jag till en dag där jag var den som gav mer och mer och fick mindre och mindre. Hans utbrott blev vanligare och hans känsla av ensamhet fördjupades. Men jag gick inte därifrån. Varför? För att jag var rädd. Inte han, utan en okänd värld utanför vårt förhållande. Jag var rädd för att vara ensam, för att börja om, och jag tänkte att jag kanske förtjänar det jag har.
Jag höll ut länge och hoppades att den dagen skulle komma då något skulle förändras. När han blir mannen jag blev kär i igen. Men den dagen kom aldrig. Istället insåg jag att Mr Jag kan inte ändra det – men jag kan förändra mig själv och mitt liv.
När jag äntligen gick därifrån var det det svåraste, men samtidigt det mest befriande steget i mitt liv. Jag bestämde mig till slut ja Jag förtjänar något mer. Att det är dags att ta hand om mig själv. Och idag vet jag att jag inte stannade för länge. Jag var där precis så länge jag behövde för att inse mitt värde.
Jag stannade för att jag trodde på kärlek och hopp. Jag gick därifrån när jag insåg att kärlek inte får förstöra mig. Jag lämnade för att jag förtjänar mer.