Ibland sätter livet punkt där vi ville ha ett kommatecken, och det är helt okej.
Ett uppbrott kan vara en överraskning, ibland en chock, men ofta är det en möjlighet insvept i ett annat paket. Alla slut är inte tragiska. Det kan vara elegant adjö full av tacksamhet, minnen och insikten om att din berättelse med honom kan ha varit kort, men ändå söt.
Du vet den känslan... lite smärta, lite lättnad, lite nostalgi och lite hopp, som tyst vaknar i bakgrunden. Han var en del av din berättelse, och ett mycket speciellt kapitel då.
Men vem säger att något som inte är evigt är ett misslyckande?
Ibland är de stunder som varar precis lagom länge de vackraste. Som en film som tar slut innan den blir tråkig, eller en bok som lämnar några öppna frågor kvar i ditt sinne länge.
Visst, att göra slut kan skaka om dig lite, men om du tänker efter så öppnar det dörren till något större. Plötsligt har du tid för dig själv igen, för dina tankar, för dina drömmar. Kanske har du länge velat testa något nytt - en dansklass, en resa, lata dig oändligt - nu är det dags att göra det. Och vem vet? Du kanske blir kär i dig själv på ett sätt som du aldrig visste förut.
Han var en viktig del av ditt liv
Och ser man tillbaka nu kan man med värme i hjärtat säga: "Tack." Tack för skratten, för stunderna när du var en, för alla samtal och de små stunderna som fick dig att känna dig sedd. Tacksamhet är inte ett tecken på svaghet, utan styrka. Det betyder att du vet hur du uppskattar det som var, utan ånger, utan förbittring. Kanske lärde han dig saker du inte visste om dig själv, eller förberedde dig för kärleken som ännu inte kommer.
Han kommer aldrig att bli en främling
Hur kunde jag vara? Han kände dig på ett sätt som ingen annan gjorde. Han var den som såg dina triumfer och dina rädslor, som visste hur man skulle få dig att skratta och som delade med dig de där små, obetydliga ögonblicken som andra inte skulle märka. Sådana länkar raderas inte. De kan lossna, bli mer flyktiga, men de försvinner inte.
De kommer aldrig att vara främlingar, för det är svårt att glömma någon som en gång åt din sista tårtbit så självsäkert. Hans avtryck är inte ett sår, utan en del av din berättelse – någon som lärde dig att uppskatta kärlek, men också hur bra det är att vara självständig och självsäker.
Och nu? Du är nu på väg
Inte längre som en del av ett par, utan som en helt självständig, vacker kvinna som vet vad hon vill. Ditt liv är nu som en duk som du fyller med dina drömmars färger – utan att kompromissa med färgpaletten.
Han kommer alltid att finnas där någonstans, i dina minnen. Kanske som den som visste hur man gör världens konstigaste smörgås, eller som någon som lärde dig att du inte bara är någon som älskar – utan någon som vet hur man älskar dig själv
Det bästa med den här historien är, att det inte slutar med honom, utan öppnar ett nytt kapitel för dig. Och - den här sista tårtbiten - nu äter du den med nöje själv.
Det här är din berättelse och ingen, inte ens det förflutna, kan skriva det åt dig.
