Noah Hawleys "Alien: Earth" (FX/Hulu) tar hem handlingen: till år 2120, två år före originalfilmen. När forskningsskeppet USCSS Maginot återvänder efter 65 år inom kryogenik exploderar en mardröm på jorden – styrd av megaföretag. I centrum finns Wendy (Sydney Chandler), ett barns medvetande i en vuxen syntetisk kropp, och en värld där rovdjur inte bara gömmer sig i schakt.
Hawley-serien Främmande: Jorden är ett ambitiöst men ändå smart "tvärsnitt" av "Alien"-sagans DNA: respektfullt mot Ridley Scotts mytiska estetik, men med sin egen idé om att de verkliga monstren faktiskt är de företag som har erövrat planeten. Filmen utspelar sig år 2120, bara två år före händelserna i den första filmen, och börjar på trygg och välbekant mark – i innersta delen av företagsskeppet Weyland-Yutani, där besättningen på Maginot räknar ner månaderna tills de återvänder till omloppsbana... tills sensorerna går i kras, protokollen går sönder och "proverna" plötsligt sveps rakt till jorden. Sedan börjar sanningar och revben brister.
Det fräschaste med "Alien: Earth" är att serien tar en seriös titt på hur en värld på jorden ser ut när länder bara är grenar av en företagsdjungel. Prodigy City – även kallad New Siam i serien – är en vattenrik metropol av kanaler, neonbroar och en döende medelklass, byggd från thailändska platser som ger serien en organisk, påtaglig textur. Detta är inte en steril framtid; detta är en retrofuturistisk dystopi där verkligheten svettas. Den visuella signaturen kombinerar praktiska effekter och tankeväckande CGI, så att bestarna känns verklighetstrogna och städerna känns slitna och verkliga.
Hawley snålade inte på de stora idéerna. "Alien: Earth" beskriver tydligt morgondagens tre "typer" av människor: cyborger, syntetiska varelser och hybrider – den senare är den mest spännande och moraliskt svårbegripliga. Wendy (Sydney Chandler) är ett barn som transplanteras in i en vuxen syntetisk kropp, den första "framgångsrika" hybriden och berättelsens emotionella centrum. Hennes dynamik med sin bror Hermit (Alex Lawther), den skyddande kalla syntetiska Kirsh (Timothy Olyphant) och den förvirrande världen runt omkring henne visar att serien inte bara handlar om överlevnad, utan om vad det innebär att vara människa.
Om vi i "Alien" vanligtvis kämpar mot ett monster och ett hemligt memo, får vi här ett helt ekosystem av monster och memes. Hawley introducerar nya skapelser vid sidan av xenomorferna och arrangerar dem i en dramatisk båge som eskalerar från skåpsviskningar till stadspanik. Det fungerar förvånansvärt bra – delvis för att skräck föds ur idéer (odödlighet som produkt) och först sedan ur tänder. Ja, blodet sprutar igen, men det är den kalla logiken som svider mest. +
Nyckeln till denna värld är pojk-biljonären Boy Kavalier (Samuel Blenkin), VD för Prodigy, som kallar sitt labb för "Neverland" och hybridbarnen för "Lost Boys". "Peter Pan" är inte bara ett skämt för manusförfattarna; det är en röd tråd om evig barndom, makt utan ansvar och hur långt företag är villiga att gå för att besegra döden. De första avsnitten kallas därför ganska passande nog för "Neverland" och "Mr. October" – busiga och obehagliga på samma gång.
Branschparametrarna är också finjusterade. Serien producerades av FX, Ridley Scott är exekutiv producent och musiken är av Jeff Russo, vilket kan höras i de pulserande, kalla replikerna som håller takten mellan tystnaden i luftschakterna och actionens duns. Resultatet är tv med en filmisk kornighet: maktdeklarationer genljuder i låga toner när Maginot-gänget tappar kontrollen och Prodigy förvandlar människor till produkter.
När det gäller premiären och ”hur man tittar”: ”Alien: Earth” hade premiär den 12 augusti med en dubbelsändning på FX och Hulu (internationellt på Disney+); den första säsongen har åtta avsnitt, som släpps varje vecka fram till finalen den 23 september. Listan över titlar – från ”Metamorphosis” till finalen ”The Real Monsters” – visar tydligt vart Hawley är på väg: till frågan om vilka de riktiga monstren är när ljuset tänds.
Ensemblen är utmärkt utvald och internationell: förutom Chandler, Olyphant och Lawther lyser Samuel Blenkin, Essie Davis (Dame Sylvia) och Adarsh Gourav (Slightly) och bildar en ensemble med en underton av bräcklighet och fara, där alla döljer något. Det är precis så här "Alien"-serien borde andas: med en återhållsam viskning före skriket.
Mottagning? Hittills imponerande. Säsongen har 94 % på Rotten Tomatoes (baserat på cirka 78 recensioner), och Metacritic har solida 85, vilket redan placerar serien i en kategori där man "måste se". Det här är inte bara siffror; de betyder att experimentet – en filmserie i premium-TV-format – har lyckats eftersom det inte bara har kopierat, utan grundligt expanderat världen.
Om "Alien: Romulus" tog tillbaka xenomorfen till biograferna förra året, bevisar "Alien: Earth" att tv kan bygga en bredare biotop av rädsla och idéer. Högklassig produktion (Thailand i all sin mångfald), rik lore (New Siam/Prodigy City) och beaktande av odödlighet som affärsmodell fungerar som en enda, vackert kalibrerad maskin. Skräck är en fråga om fysiologi; de ultimata bestarna – och inte överraskande – redovisas genom bokföring. Om du undrar var serien kommer att hamna, antyder namnet på finalen tillräckligt: "De riktiga monstren". Då kanske vi äntligen erkänner att de farligaste rovdjuren är de som skriver på lönecheckarna.
