Med en all-star skådespelare ledda av Brad Pitt, Margot Robbie och Diego Calva, lovar "Babylon" att bli en påkostad och spännande utforskning av Hollywoods framväxt på 1920-talet. Men trots den imponerande produktionen, det vill säga design, film och musik, kommer filmen i slutändan till kort i sitt utförande, vilket lämnar publiken med en känsla av tomhet och missnöje.
Därmed kan Damien Chazelles senaste film 'Babylon' beskrivas som en bländande och storslagen hyllning till Hollywoods guldålder, som utspelar sig på 1920-talet under övergången från stumfilm till talfilm. Med en budget på $150+ miljoner är filmen en fröjd för ögat, med imponerande produktionsdesign, kinematografi och musik. Ändå, trots sin storslagenhet, inte håller Babylon sitt löfte som en övertygande och nyanserad utforskning av Hollywoods framväxt.
Filmen följer tre branschaktörer - en maktstjärna, en blivande stjärna och en blivande regissör - vars liv korsas i en vild och hedonistiska underhållning. Brad Pitt stjärnspel Jack Conrad med sin vanliga "lenhet" och charm, men karaktären är endimensionell och utan djup. Margot Robbie, som en blivande skådespelerska Nellie LaRoy, levererar en orädd prestation, men karaktären är dåligt skriven och underutvecklad. Diego Calva, som mexikansk-amerikansk assistent Manny Torres, är den mest sympatiska och relaterbara av de tre huvudkaraktärerna, men hans bit känns påtvingat och konstruerat.
En av de viktigaste filmens brist är dess brist på historisk noggrannhet. Chazelle tar sig friheter med fakta och presenterar Hollywood mothistoria, som fokuserar på periodens förmodade excesser men misslyckas med att fånga periodens komplexitet och nyanser. Filmen utforskar inte heller effekten av övergången till synkront ljud om branschen och människorna som arbetade i den.
Ett annat stort problem med filmen är dess manus. Chazelles manus är för mycket ambitiös och försöker proppa in för många berättelser, vilket resulterar i en osammanhängande och ofokuserad berättelse. Karaktärerna är ytliga och underutvecklade, och dialogen är ofta klumpig och påtvingad. Filmen har också problem med takt, eftersom de första två timmarna känns långsamma och tråkiga och sista akten förhastad och konstruerad.
Trots sina brister har den "Babylondess fördelar. Kinematografi av filmen Linus Sandgren den är flytande och framdrivande och fångar periodens frenetiska energi. musik Justin Hurwitz är en av årets bästa, med återkommande karaktärsteman som ger filmen en operakänsla. Produktionsdesignen är också imponerande, som sträcker sig mellan känslan av äkthet och något som är större än livet. Det här är det riktiga Hollywood!
Sammanfattningsvis är 'Babylon' en film värd att se för sitt spektakel och sina tekniska prestationer, men som i slutändan inte håller sitt löfte som en övertygande och nyanserad utforskning av Hollywoods framväxt. Det är en film som är hög på stil men låg på substans, vilket gör att publiken känner sig tom och otillfredsställd. IMDB-betyget: 7,5/10 är högt och oväntat och något omotiverat.
Jag rekommenderar att se filmen på bio, för man behöver som sagt en stor skärm för att uppleva valacken och uppleva produktionen.
