Låt oss vara ärliga. Bilindustrin har blivit lite... deprimerad de senaste åren. Alla tillverkare tävlar om att tillverka den argaste, tyngsta och dyraste elektriska jätten som tar lika mycket plats på vägen som en liten etta. Och så finns det Citroën. Märket som tydligen är det enda som fortfarande dricker riktigt vin under lunchraster. De har introducerat Citroën ELO. Det är inte en bil. Det är ett mobilt vardagsrum som slukade en McLaren F1 och bestämde sig för att leva i en Decathlon. Och vet du vad? Den är helt fantastisk.
Låt oss ta itu med siffrorna först, för de är det enda som inte kommer att vara subjektivt i den här artikeln. Citroën ELO Den är bara 4,10 meter lång. För att sätta det i perspektiv: det är storleken på deras ë-C3, eller ungefär längden på en genomsnittlig rusningstimme. Men fransmännen har använt ett gammalt knep – eftersom bilen är elektrisk och motorn sitter på bakaxeln har de tänjt ut interiören till det absurda.
Resultatet? De har klämt in sex vuxna i stadsbilens planlösning. Dörrarna öppnas i motsatta riktningar (så kallade självmordsdörrar), utan mittstolpe, vilket skapar en öppning som är 1,92 meter bred. Det betyder att du inte kliver in i bilen, du kör in i den.
”ELO förespråkar inte principen att kunden ska anpassa sig till sitt fordon, utan att fordonet ska anpassa sig till kundens behov. Det är en fras jag vanligtvis hör med märken som säljer fordon för 200 tusen euro, men inte med folkets Citroën.”
Förarsätet: Egotripp eller geni?
Det är här det blir bisarrt på bästa möjliga sätt. Förarsätet är placerat i mitten. Centralt. Vi såg detta senast i den legendariska McLaren F1 eller Gordon Murrays T.50. Förutom i modellen Citroën ELO Du kommer inte att jaga en topphastighet på 300 km/h, men du kommer att ha kontroll över stadstrafiken.
Varför mitten? För att det ger bäst sikt och för att – observera – sätet kan roteras 360 grader. När du inte kör, vänder du ryggen åt passagerarna och plötsligt är du inte längre föraren utan värd för festen. Ratten är enkelekrad (en blinkning till DS-gudinnan från 1955) och det finns inga instrument. Allt projiceras på en flytande film på vindrutan. Detta är den "Tech-Noir"-framtid vi har väntat på.
Den heliga treenigheten: VILA, LEK, ARBETE
Citroën hävdar att 95 %-bilen är en parkerad och oanvändbar metallbit. Citroën ELO ändrar på det med ett koncept de kallar VILA, LEK, ARBETA.
VILA: I samarbete med Decathlon (ja, den där butiken där man köper löparstrumpor) skapade de en interiör som förvandlas till ett sovrum. Två uppblåsbara madrasser gjorda av "Dropstitch"-material (samma som SUP-brädor) är gömda i botten. Taket kan öppnas så att man kan titta på stjärnorna. Det här är inte att sova i en bil för att man missade sitt hotell; det här är glamping.
SPELA: Allt är modulärt. Du kan ta ut baksätena och använda dem för en picknick. Bilen har V2L-teknik (Vehicle-to-Load), vilket innebär att ELO:n i huvudsak är ett enormt bärbart batteri (powerbank) till vilket du ansluter en elektrisk grill, högtalare eller en DJ-bås.
ARBETE: Eftersom vi lever i Zoom-åldern förvandlas ELO till ett kontor. Mittkonsolen blir ett laptopbord och bilen blir ditt ljudisolerade kontor med utsikt över havet (eller en parkeringsplats i Bitcoin, beroende på tur).
Teknik som andas med dig
Det är inte bara en låda. Det är en smart låda. Goodyear utvecklade Eagle Xplore-däcken med SightLine för ELO. Sensorer i däcken mäter slitage och tryck i realtid, och en lysdiod på fälgen visar med färg om allt är okej. Äntligen en bil som kommunicerar med dig utan att pipa som en panikslagen robot.
Karossen använder återvunna material, inklusive expanderad polypropen (materialet som används i cykelhjälmar) på stötfångarna. Den är robust, lätt, och om du repar den kommer du inte att gråta, men du kommer att säga att den har en "patina".
Slutsats: Varför behöver vi det?
Citroën ELO kommer förmodligen inte att serieproduceras exakt som den är. Och det är en tragedi. I en värld besatt av aggression, status och nappaläder är ELO lika uppfriskande som en kall augustikväll.
Den är färgglad, den är vänlig och den tar sig inte på för stort allvar. Den är ett bevis på att en bil inte nödvändigtvis bara är ett sätt att ta sig från punkt A till punkt B, utan en plats där vi faktiskt bor. Om detta är framtiden för elektrisk mobilitet – rolig, modulär och lite udda – då har vi inget att frukta. Jan Macarol skulle ha en. Inte för racing, utan för de stunder när världen blir för allvarlig och du behöver din orangea lyckobubbla.
Priset? Ovärderlig, eftersom det är ett koncept. Men om de tillverkade den skulle den kosta lika mycket som en välutrustad C3. Citroën, s'il vous plaît, gör det här.
