Leica har helt enkelt gjort det de gör bäst: de tog något tekniskt perfekt, målade det i lerfärg och tog samma pris som en begagnad familjekombi för det. Och vet du vad? Vi vill fortfarande ha det. Den nya Leica Safari- och Glossy Black-objektivserien är inte bara optik; det är ett uttalande om att du älskar mekanik, historia och att du inte har något emot att din dyra utrustning skiner som en mässingsljusstake när den slits ut med tiden.
Låt oss vara ärliga. De flesta av dessa objektiv kommer aldrig att få se en riktig safari, än mindre fronten, för vilken den ursprungliga olivgröna färgen utvecklades på 1960-talet. Originalmodeller Leica M3 och M4:or i den här färgen var överlevnadsverktyg. Idag dessa nya objektiv – Leica Safari – Summilux-M 35mm f/1.4 ASPH., Summilux-M 50mm f/1.4 ASPH. och Summicron-M 28mm f/2 ASPH. – den ultimata modeaccessoaren för fotografen som vill sticka ut i den urbana djungeln just genom att "gömma sig".
Men om vi lägger cynismen kring det åt sidan Leica Safari...saken under huven är fascinerande. Leica stannade inte bara vid att måla aluminiumet. Nej, det skulle vara för enkelt och för billigt. Dessa objektiv är tillverkade av massiv mässing, bearbetade till toleranser som skulle genera även ingenjörerna på NASADen olivgröna finishen är resistent mot repor, lösningsmedel och kemikalier, vilket innebär att linsen kommer att överleva dig, dina barn och förmodligen även nästa istid.
Den viktigaste innovationen i Safari-serien "trio" är inte bara färgen. Ingenjörerna i Wetzlar har äntligen lyssnat på klagomålen och uppgraderat fokuseringsmekanismen. Dessa objektiv har ett längre närfokuseringsavstånd. Medan klassiska M-objektiv stannar vid 70 centimeter, kan dessa nya modeller komma mycket närmare motivet. Det motsvarar att lägga till en turboaggregat till en naturligt aspirerad motor – plötsligt har du manövreringsutrymme som du inte hade tidigare.
Glansigt svart: Förfallets konst
Om serien Leica Safari Glossy Black Summilux-M 50mm f/1.4 Classic är designad för de som låtsas vara osynliga och är för de som förstår wabi-sabi – den japanska estetiken av förgänglighet. Eller helt enkelt de som är tillräckligt rika för att tycka att det är sexigt att bära den.
Det här är den "svarta" som samlare drömmer om. Det är inte anodiserad aluminium som förblir matt svart för alltid. Det är en blank polering på mässing. Varför är detta viktigt? För poleringen kommer att slitas bort med tiden. Vid kanterna där dina fingrar vrider fokusringen och där linsen gnuggar mot påsen, kommer den gyllene mässingen att börja lysa igenom det svarta.
"Med Leica köper du inte bara ett objektiv. Du köper en duk som du långsamt kommer att avslöja genom din användning under de kommande trettio åren."
Detta är ett fenomen som kallas ”brassing”. Med andra märken skulle detta vara ett klagomål. Med Leica är det en funktion man betalar en premium för. Och ärligt talat – det fungerar. Ett objektiv med denna patina ser ut som en krigsveteran med tusen historier bakom sig, även om den enda ”striden” han har sett är kampen om den sista croissanten i bageriet.
Teknisk perfektion under en retroklänning
Låt dig inte luras av 50-talets utseende. Optiskt sett är dessa odjur. Vi pratar om Summilux- och Summicron-serierna, vilket i Leica-språk betyder bländare f/1.4 och f/2.0. Dessa är "ljusstarka" objektiv.
- Ljusstyrka: Med f/1.4 kan du fotografera i en fönsterlös källare och fortfarande få ljusa bilder. Bokeh-effekten är så krämig att du skulle kunna breda ut den på bröd.
- Produktion: Fokusringarna har den där karakteristiska Leica-dämpningen. Inte för hård, inte för mjuk. Det är precis så det ska vara. Som ratten i en gammal men helt restaurerad Jaguar E-Type.
- Detaljer: De rödvita gravyrerna på vågen är handgjutna. Ja, någon i Tyskland sitter och applicerar färg på de där spåren med mikroskopisk precision.
Alla modeller är naturligtvis optimerade för de senaste högupplösta sensorerna, som de som finns i M11-P. Det betyder att du får skarp kontrast och kant-till-kant-upplösning, utan de kromatiska avvikelser som plågar billigare optik.
Slutsats: Irrationell kärlek
Låt oss vara ärliga och ärliga. Priserna är absurda. Summilux-M 35mm Safari kostar 6 795 $ (cirka 6 300 euro). För de pengarna kan du få en begagnad bil, tre japanska toppobjektiv eller en badrumsrenovering. Det glanssvarta 50mm-objektivet kostar ”bara” 4 595 $, vilket verkar vara ett specialerbjudande i detta universum.
Men att mäta Leica Safari Sett ur ett pris-prestandaperspektiv är det som att klaga på att en mekanisk klocka för 10 000 euro visar mindre exakt tid än din telefon. Du missar poängen.
Du köper de här objektiven för känslan. För tyngden av mässingen i handen. För det tysta klickandet när bländaren rör sig. Och ja, även för den där speciella känslan när du drar ut den ur väskan och vet att du håller i toppen av optisk ingenjörskonst, insvept i världens vackraste förpackning. Är det snobbism? Kanske. Är det världens bästa fotografiska upplevelse? Utan tvekan.
Om du har pengarna och letar efter något som behåller sin analoga själ (och värde) i en digital värld, så är det här det. Bli bara inte förvånad om du märker att du tar hand om objektivet mer än du skulle göra med dina egna barn.
Vad tycker du? Är "patinan" och mässingen värda tusentals kronor mer, eller räcker det med modern plast och kolfiber? Skriv din åsikt i kommentarerna!
