"Whataboutism" eller effekten av att avleda uppmärksamheten är en kommunikationstaktik där samtalspartnern inte direkt svarar på kritik, utan tar ämnet någon annanstans - oftast med en motanklagelse. Det är en strategi för undanflykt där nyckeluppsatsen blir irrelevant när diskussionen övergår till frågan "Vad sägs om dem när de gjorde samma sak?"
Vad är whataboutism? Om en journalist frågar en minister på en presskonferens om sjukvårdens dåliga tillstånd, hör han ofta ett svar som lyder: "Varför sa du inget när flera kliniker stängdes för tio år sedan?" Istället för ett konkret svar får vi en återgång till det förflutna och en diskussion om gamla ärenden. Effekten av detta är enkel men effektiv – publiken tappar fokus och samtalet blir en känslosam diskussion om gammalt agg som inte erbjuder några lösningar på den aktuella situationen.
Ett mästerligt verktyg för politiska konflikter
Den politiska diskursen är en riktig grogrund för "whataboutism". När den nuvarande regeringen får anklagelser om skandal eller misstag kan vi nästan förvänta oss ett svar som kommer att likna: “Den förra regeringen gjorde ännu värre!“ På så sätt slipper den politiska eliten direkt ansvar och flyttar debatten till en "tävling" om vem som har den längsta listan av misstag.
Detta fenomen är inte begränsat till politik. Det är också närvarande i sociala diskussioner på nätverk, där användare kritiserar aktuella händelser och ofta skriver: "Kommer du ihåg 2010 när samma sak hände?" Genom att göra det, istället för att ta itu med dagens problem, återupplivar vi det förflutna och späder därmed på diskussionen. Plötsligt handlar det mindre om hur man löser problemen och mer om vem som syndade först.
Varför fungerar "whataboutism" så bra?
Anledningen till att denna taktik fungerar så ofta är enkel: vi har människor ett medfött behov av rättvisa och jämförelser. Om någon nämner det en gång i tiden en annan grupp gjorde något liknande, detta ger upphov till känslan av att det kanske inte är rättvist att bara en sida är ansvarig för sina misstag. Den här typen av ursäkter distraherar oss med en stark emotionell laddning - de påminner oss om orättvisor från det förflutna, om klagomål som fortfarande är färska. Som ett resultat delas allmänheten in i läger som gräver fram gamla historier istället för argument för att lösa problemet.
Hur undviker man spelet "Hur är det med dem?"
Det första steget för att övervinna "av whataboutism” är att inse att det är ett trick som leder bort från poängen. När samtalspartnern byter ämne är nyckeln att förbli lugn och återföra frågan till det ursprungliga problemet: "Det här är intressant, men hur ska du lösa det nuvarande problemet?" Det är viktigt att inte falla för känslomässiga jämförelser, utan att hålla sig till fakta.
Människor tänker ofta, att vi kommer att besegra "whataboutism" med starka kontringar, men i verkligheten spelar vi hans spel. En lugn och fokuserad respons räknas mer än en känslomässig respons. Genom att använda verifierad information och tydliga frågor kan vi hålla oss vid ämnet och inte låta diskussionen hamna i förvirring.
För bättre offentlig diskussion
Distraktionseffekten lär oss en viktig läxa om hur lätt vi kan tappa tråden i en konversation. I ett samhälle där debatterna blir alltmer hetsiga och polariserade måste vi känna igen kommunikationsknep och lära oss att tänka kritiskt. Detta är det enda sättet att förhindra att viktiga frågor lämnas obesvarade. Istället för att återkomma till frågan gång på gång "Hur är det med dem?", vi måste leta efter lösningar på frågan "Vad kan vi göra nu?"
När vi vet hur vi ska tysta det förflutnas röster och fokusera på nuet kommer diskussionerna att bli konstruktiva och förändringsorienterade. Då blir det politiska utrymmet också mindre som en duell och mer som en plattform för att hitta lösningar
