Det är intressant att tänka på hur människor som en gång betydde allt för oss plötsligt blir ingenting. Hur vi lär oss att glömma. Hur vi tvingar oss själva att glömma. Och hur tiden sätter andra människor i våra liv. Är det verkligen så enkelt att ta bort från ditt liv, personen som en gång betydde allt för dig?
Hur kan de bli främlingar igen? En främling, som om de aldrig hade känt varandra. Är det verkligen så enkelt att förvandla personen du älskade till en främling? En person som kände till din vardag, dina misstag, din sårbarhet, din nakenhet?
Du är kvar med minnen. Det kommer alltid att finnas de stunderna tillsammans. Minnen som lämnats präglade på platserna ni besökte tillsammans och de saker ni sa, allt som återstår.
Har du någonsin verkligen glömt alla de första stunderna tillsammans, intimitet? Blir dina årsdagar normala dagar på året igen? Till de saker du har gjort och de löften du har gett? Ignorar du dem för att det helt enkelt inte finns något annat val?
Ditt sinne säger åt dig att fortsätta leva utan dem och tvingar ditt hjärta att följa efter. Är det verkligen så lätt?
Jag tror att när du älskar någon så älskar du honom för alltid eller så har du aldrig älskat dem alls.
Naturligtvis skapar ett uppbrott sår som man lämnar varandra, ibland djupa, och man fruktar risken att ramla in i dem igen.
Jag vill inte tro att delade ögonblick bara raderas. Du trycker på delete-tangenten och lever vidare som om du inte älskade någon igår, men idag finns de inte längre.
Alla är centrum i sitt eget universum. Om du kolliderar med en annan kan det förstöra dig, förändra dig, flytta dig. Ibland går man samman som en, andra gånger går man i tusentals bitar.
Kommer ditt universum någonsin igen att inkludera personen som gjorde en spricka i ditt hjärta? Ingen vet. Kommer någon att passa profilen för den person du älskade? Jag vet inte.
Du hittar själar gjorda av samma saker som dina. Du hittar partners, vänner och känner att du aldrig skulle kunna vara isär. Du väntar på att ett annat universum ska kollidera med ditt för att förändra det du inte kan göra själv.
Först efter stormen inser man att bara det alltid lugnar ner sig och att man ser stjärnorna annorlunda. Ingen vet vems vrak som kan skapa din smärta och vilka som kommer att göras till kärlek.
Vi börjar alla som främlingar, och om möjligt blir vi inte främlingar.
