Intervju: "Efter 25 år på scen njuter vi fortfarande enormt!"

Du är från Hamburg, där Beatles också startade och där Solomun, den nuvarande kungen av Ibiza, kommer ifrån. Vad gör du så annorlunda att du sticker ut från genomsnittet?
Simon: Vad vet jag? Vi har många bra DJs, men det tog ganska lång tid för en stark scen att växa fram här, som också producerade en stor stjärna.
Bastian: Hamburg har faktiskt en mycket rik musikalisk historia, det är en av de mest musikaliska tyska städerna. Många starka etiketter var aktiva där, och särskilt den tyska hiphopscenen, samt tidig techno och rave, har starka rötter direkt i Hamburg. Framför allt är dessa framgångar kopplade till att vi var på rätt plats vid rätt tidpunkt.
HP: Ravekultur var allestädes närvarande i Hamburg, där jag bodde i mitten av 90-talet. Vi lyssnade på DJ Steve Mason på den brittiska radion BFBS och de lokala ravefesterna deltog i många brittiska soldater som var stationerade i staden. Det är förmodligen därför våra raves var så annorlunda från de i andra tyska städer. Varje storstad hade sin egen scen, som var ganska stängd, men vad de alla hade gemensamt var att de alla hatade Scooter. Men hatet smälter bort. Vi lärde oss att leva med det. Där, runt 2012, blev alla helt plötsligt kära i oss.

Har du någonsin tänkt på att du kanske är någon slags Beatles på technoscenen? Redan under det första decenniet av verksamheten har du strängt ihop trettio framgångsrika singlar.
HP: För att vara ärlig tänker vi inte så mycket på det förflutna alls. Så fort vi släpper en ny låt eller album (räkna med en ny i slutet av året eller under våren, p.p.) börjar vi redan jobba på nästa projekt. Den kreativa processen i studion börjar på nytt varje dag. Vi kommer att ha tillräckligt med tid för minnen och att se tillbaka på de gamla åren.

Vad födde egentligen ditt signaturljud, som inte har förändrats mycket på ett kvarts sekel?
HP: Jag har varit på Tresor och andra ikoniska klubbar, men denna minimalism, mörker och repetitiv musik utan sång tilltalade inte. Jag är närmare energin och atmosfären i stora hallar och ögonblicket då tusentals människor känner samma energi samtidigt. Raverörelsens budskap stod på många sätt emot kulturen av introverta mulor som lyssnade på minimalistisk techno i mörka källare innan denna eufori exploderade. Med rave tilläts plötsligt masshysteri igen. Den första Love Parade imponerade verkligen på mig. Och Scooter försöker alltid utlösa den eufori. Idag förstår jag varför många trodde att vi var mulor som någon technoproducent provspelade. Vi måste verkligen ha sett ut så. Men vi var riktiga producenter och ett autentiskt band. Hemligheten bakom vårt genombrott och det faktum att vi stannade kvar på scenen så länge är att vi från första singeln och framåt visste hur vi skulle klämma in eufori av rave i fyra minuter långa stycken: appeller, brus och eko från dansgolvet och ljud som man bara kan höra live på den stora arenan. Många av våra hits är genomsyrade av känslan av ett liveframträdande, och det drar in folk.

Dina första hits på 1990-talet var en livsförändrande upplevelse. Att gå till Love Parade eller Mayday, se Westbam and the Scooters var en sorts pilgrimsfärd. Dansmusiken har utvecklats under tiden, kan den fortfarande erbjuda något liknande?
HP: Kanske. Eller inte. För tio år sedan verkade det som att toppen var bakom oss, men under det senaste decenniet erövrade denna musik och kultur först USA, och nu fascineras även Asien av det, och priserna på DJ:s mäts i hundratusentals euro, vilket var otänkbart tidigare. Så länge jag hör bra skivor och känner rätt energi på fester kommer den här scenen inte att dö. Efter 25 år på scen njuter vi fortfarande oerhört. För mig har inte mycket förändrats sedan raveexplosionen i början av 90-talet i det avseendet.

HP Baxxter, du är ett slags technos Billy Idol, men definitivt en man med extraordinär karisma och ett av elektronisk musiks mest igenkännliga ansikten.
HP: Jag har alltid älskat band med stark scennärvaro. När jag var tonåring och lyssnade på hårdrock, älskade jag Deep Purples Ritchie Blackmore, som förstörde sin gitarr vid varje konsert. Redan då visste jag att det var en iscensatt del av showen, men det minskade inte spänningen jag kände när han slog sönder den. När jag tänker på pyrotekniken vi använde på de första turnéerna, jämfört med dagens explosiva shower, ler jag bara. Vid ett tillfälle spenderade vi mer på pyroteknik än vi kunde tjäna på biljetter, men vi hade råd med det eftersom showerna sålde enorma mängder skivor. Varje singel vi släppte blev guld eller platina, och så plötsligt började album säljas. Detta har förstås förändrats helt, men lyckligtvis har pyrotekniken också blivit billigare och vi behöver inte uppehålla oss vid det.

Nu får du förlåta mig, men jag måste erkänna att jag alltid uppfattade Scooter som någon slags stor ravecirkus, men någon gång började seriösa elektroniska producenter och DJ:s känna igen ditt bidrag och acceptera dig. De brukade tumma på dig, idag kan du åka till Berghain och känna dig som hemma där. Till och med Pan-Pot och Modeselektor säger att de skulle skjuta något med dig utan att tveka.
Michael: När vi uppträdde på Berghain för flera år sedan kom många DJs till vårt framträdande, som ibland verkligen hatade oss. Denna attityd har helt förändrats. Och det förstår jag. När Scooter dök upp på scenen 1993 var jag en av de DJ:s som var mycket närmare dem alternativ klubbscen än stora raves. De äldste på technoscenen i Berlin och Frankfurt var inte direkt glada när den här musiken plockades upp av stora skivbolag och togs till MTV och Vivo. I detta avseende var Scooter ett kommersiellt band som kommersialiserade elektronisk musik. Efter alla dessa år har han dock vuxit till en ikon.
Bastian: Det är inte många band som har varit i rampljuset i mer än 25 år.
Michael: Hur som helst, gjorde vi verkligen musik som var så annorlunda än resten? De flesta av de stora DJ:s, inklusive Carl Cox, skapade och snurrade snabb ravemusik. Det gör Sven Vath också. Eller din Umek.

Michael, när och varför bestämde du dig och HP för att också spela DJ-set?
Michael: För ungefär fem år sedan. När vi åker på turné som band är det inte billigt, så vi spelar i stora salar, men det fungerar inte på mindre lokaler, och folk vill ha oss på mindre orter också. För detta ändamål satte vi upp ett HP Baxxter DJ-set, där HP och jag snurrar den musik vi gillar, inklusive några av våra hits, och han tar även tag i mikrofonen. Det började som ett experiment eftersom vi ville återknyta kontakten med klubbscenen. Scooter föddes trots allt från att vi gick på raves och växte till ett stadionband, så vi måste vara försiktiga så att vi inte tappar kontakten med basen vi kommer ifrån. Det är ingen slump att fler än alla medlemmar som anslöt sig till gruppen är DJ:s, inklusive Bastian, som förde med sig en ny fräschör till bandet.

Är energin väldigt annorlunda på dessa shower?
Det är jättebra, men det är såklart annorlunda, för vi spelar bara ett fåtal av våra låtar, och resten är musik från andra producenter. Hela konceptet är annorlunda: det hela varar i en och en halv timme, det är mer som vad David Guetta eller Armin van Buuren gör, och på slutet tar så klart HP Always tag i mikrofonen och sjunger några av våra hits. Folk vill bara ha det. Men det här är ingen Scooter-konsert, där allt är baserat på vår originalmusik och liveframträdande.

Vilken Scooter-låt förknippas med de finaste minnena?
Bastian: För mig är det Ramp! (Den logiska sången). Några av mina mycket intima minnen är förknippade med den här låten, och det finns alltid en stor energi på scenen när vi framför den. Och slutet på Endless Summer är ren koncentrerad energi.
Simon: Jag gillar nog Hyper Hyper mest för att det påminner mig om mina raveår och när jag började DJ:a och upptäcka all denna fantastiska dansmusik. En återgång till en tid då elektronisk musik kom ut ur underjorden och blommade ut i form massraves.
HP: Men jag tänker säga J'adore Hardcore eftersom det är ett så kraftfullt, energiskt spår.

Din senaste singel är God Save The Rave. Är detta också Brexit-sången av någon slump?
Bastian: Å nej. (skrattar) Kompositionen skapades vid en workshop som vi förberedde med olika unga artister. Den här idén presenterades av wienerduon Harris & Ford, HP gillade den omedelbart och vi utvecklade den tillsammans i studion till ett spår som följer Scooter-bandets sound. Det var inte lätt, för HP ville inte ändra för mycket på sitt stycke, som var ljudmässigt ganska långt ifrån vår musik.
Michael: Deras sammansättning var väldigt enkel och vi försökte hårt att behålla originalets anda och samtidigt helt förändra det.
Bastian: I slutändan är det viktigt att vi alla är nöjda med produkten, att vi alla kan identifiera oss med den här låten, att den är vår. Vi slogs mot varandra i studion för att hitta en kompromiss, men när vi står på scenen och ser folks reaktioner är vi nöjda för vi ser att vi lyckats.

Har du något budskap till fansen som kommer till ditt Ljubljana-framträdande den 30 oktober?
Bastian: Med tanke på att vi kommer till dig för första gången vill vi betona att du förbereder dig för en riktigt mäktig show. Konceptet är riktigt starkt och energiskt, du måste bara uppleva det. Och de som redan har gjort det, kommer gärna tillbaka till våra föreställningar. Det här är en speciell upplevelse.