Netflixs "Adolescence": En serie som kommer att knäcka dig – och glädja dig

Serien skapades av Stephen Graham, som glänste i Kokpunkten som en kock på gränsen till kollaps, tillsammans med manusförfattare Jack Thorne, och Barantini tog återigen över regiuppgifterna. Netflix-mästerverket i fyra avsnitt är en blandning av kriminalroman och psykologiskt drama som följer en familj vars 13-årige son anklagas för att ha mördat en klasskamrat med samma obevekliga enda kamera.

Resultatet? En obeveklig, hypnotisk och kusligt autentisk upplevelse, vilket kommer att höra dig och lämna dig andfådd.

Vad händer i "Tonåren"?

Serien tar tittaren i halsen under de första minuterna. Polisrazzia i gryningen. Arga skrik. Väggarna skakar av tyngden av slagkolvens slag mot dörren. Familjen Miller kastas in i en mardröm som det inte finns någon flykt ifrån.

Far Eddie (Graham), mamma Manda (Christine Tremarco) och storasyster Lisa (Amelie Pease) Innan de ens inser vad som händer ser de polisen brutalt dra 13-åriga Jamie (Owen Cooper) ur sängen. Anklagelse? Mord på en klasskamrat.

Allt flyttar sedan till polisstationen, där det första kontinuerliga skottet sker timslång känslomässig lavin – en chockad familj i ett sterilt väntrum, advokater som väljer ord som kirurgiska skalpeller och en detektiv DI Bascome (Ashley Walters, Top Boy) och DS Frank (Faye Marsay, Andorra), som har solida bevis.

Jamie insisterar på sin oskuld. Är han verkligen oskyldig? Och om inte – hur kom han till den punkt där han anklagas för något så läskigt?

Regimästerverk: One Shot, Four Different Worlds

Inspelad hela miniserien i enstaka bilder låter som en stilövning – men i verkligheten fungerar formatet strålande. Barantini vet vad han gör. Kameran tillåter inte andrum, tillåter inte skärsår, ger inget andrum. Tittaren hamnar i en virvel av hård verklighet, som om han vore en annan olycklig medlem av den sönderfallande familjen Miller.

Varje avsnitt öppnas ett nytt kapitel i en familjetragedi, och tiden hoppar framåt:

• Avsnitt 1: Polisstationen – spänning som kan skäras med en kniv. Kameran hoppar mellan tysta viskningar och explosioner av ilska.
• Avsnitt 2: Skola – lärare, elever och föräldrar försöker hantera chocken. Den sociala dynamiken sönderfaller framför betraktarens ögon.
• Avsnitt 3: Terapi – Jamie och psykologen (Erin Doherty) i en duell av ord och tystnad. Här avslöjas fragment av sanning.
• Avsnitt 4: Födelsedag – familjen försöker gå vidare med sina liv, men det förflutnas spöken tillåter inte glädje.

Varje plats har sin egen energi, sin egen takt, sin egen estetik, men formatet förblir obevekligt. Kameran förlåter ingenting – tårar, darrande händer, en blick som flyr från sanningen.

Medverkande: En riktig känslobomb

I den här typen av drama kan allt falla isär om ensemblebesättningen bara var medelmåttig. Lyckligtvis "Adolescence" har sanna mästare i spelet.

• Stephen Graham han är en lektion i att agera som Eddie Miller – varje rynka i hans ansikte skriker en berättelse om kollapsen av hans fars värld.
• Ashley Walters och Faye Marsay De är perfekta som rutinerade detektiver som vet att på andra sidan bordet finns en pojke, inte ett monster – och ändå ger de inte upp.
• Owen Cooper som Jamie? En ren uppenbarelse. Hans tolkning av ett skrämt men kanske inte helt oskyldigt barn är det läskigt och hjärtskärande på samma gång.

Och precis när vi tror att vi har sett allt, kommer här Erin Doherty i tredje avsnittet och leverans en extraordinär psykologisk duell, som lätt skulle leta sig upp på teaterscener.

Är "Adolescence" en perfekt serie? Inga. Och det är okej.

Om du letar efter enkel visning för en fredagskväll, kommer du att träffa en vägg här. "Ungdom" det är allt annat än en trevlig syn – är mörkt, deprimerande och ibland extremt smärtsamt.

Dessutom ägnar serien större delen av sin tid åt att följa gärningsmannen och hans familj, medan det återstår offret nästan helt i bakgrunden – vilket väcker viktiga etiska frågor. Men det här är inte ett typiskt brott eller "whodunnit"-historia. Det är en brutal dissekering av sociala sprickor som kan leda till ofattbara handlingar.

Genom Jamies berättelse utforskar serien manosfär, onlineinfluenser på tonåringar och systemiska brister, som vi ofta förbiser. Resultatet är inte alltid bekvämt – men det är absolut nödvändigt.

---

Slutsats: En serie du inte kommer att kunna (eller vilja) glömma

"Adolescence" är inte en serie man ser och glömmer. Den är inte gjord för en natts binge-watching. Det är en intensiv upplevelse som griper tag i dig och inte släpper taget.

Om du är redo att känslomässig rodeo utan säkerhetsbälte, detta är en av årets viktigaste och mest mästerligt utformade serier. Om inte, kanske du hellre väljer något mer vänligt - som en dokumentär om pandabebisar.