Zlatko: Ilska har inga ögon

Det har gått tio år sedan albumet The World is Beautiful släpptes. Hur är Zlatko idag, tror han fortfarande att världen är vacker?
Zlatko tror fortfarande att världen är vacker. Han trodde även när hans värld, min värld, höll på att falla samman. Annars tror jag att många inte förstod mitt budskap. Jag tyckte att världen i sig var vacker, en värld som jorden, vilket är vackert. Jag är dock utan tvekan medveten om att vi har kunnat vara människor, till och med "smutsiga", sedan vi har funnits. Antingen under djävulens inflytande eller inte. Vi är också anledningen till att det är som det är. Jag tycker inte om att klaga för mycket, men jag har märkt att folk inte gillar arbetande människor för mycket heller. Så det är inte bra att vara för hårt arbetande, för då gillar inte konkurrenterna dig. Nästan ingen gillar dig. Vi är inne i 2017 och jag tycker att alla har rätt till sin egen åsikt och framför allt att alla har rätt att göra det som gör dem lyckliga och inte skada andra. Min värld förblir vacker även i stormar. Jag ändrade mig aldrig. Dåliga tider måste övervinnas, det är inte värt att klaga. Man måste acceptera sitt öde, vare sig det är bra eller dåligt. Även om människor är/vi fortfarande är "smutsiga" tror jag på gott. Jag hörde nyligen en sorglig information: över 400 miljoner människor är undernärda. I Europa idag kan vi ge varje invånare ett kilo guld, om två dagar vill vi ha ett kilo mer. Ja, det är kroppen, men själen måste också tas om hand.

Hur lyckas du hålla dig så positiv? Detta är, åtminstone för mig, en enastående dygd nu för tiden.
Jag växte upp på makadam, blev först senare kär i betong. Jag har alltid gillat indianer som visste hur de skulle hålla kontakten med naturen. Vi sugs ofta in i en krets av samhället, och jag erkänner att jag inte tar mig tillräckligt med tid för att ta semester själv. Jag är medveten om att järn smids medan det är varmt, men vi får aldrig glömma denna kontakt med naturen: om det är en källa, en flod, havet, en skog. Jag tror att det är de viktigaste sakerna. Det är bra att ta socialt ansvar, men det är bra att ta hand om sig själv. Men alla måste hitta sin egen frid. Tiden då han kan vara ensam, tänka och "sätta tärningen" på nytt. I slutändan är min personliga erfarenhet detta: vi vita människor, lika trevliga och demokratiska som vi är, är också de mest dubbelsidiga. Och om vi tittar på de andra positionerna står vi väldigt bra, speciellt om vi tittar på resten av den underutvecklade världen. Jag tror att detta är en sorts anledning till att jag förblir nöjd - jag har mat att äta, att dricka, jag är varm... Jag ser förstås att det finns hundratals andra saker som erbjuds mig, men när jag har uppnått något som jag ville önska, såg jag att det bara var tillfällig lycka. Det finns inget spel, det finns ingen tur i spel. En person kommer alltså till slutsatsen att han letar efter saker som verkligen gör honom lycklig.

Hur var Zlatko i barndomen och tonåren? Utstrålade han också positivitet, eller kom det till honom av uppväxt och erfarenhet?
Ända sedan jag kan minnas har jag varit positiv, mer indisk. Jag kan se det på mina barn också, det sitter nog i våra gener. Jag älskade att skratta, jag har aldrig önskat någon något ont. Men det är sant att samhället inte alltid ler tillbaka. Om någon skrattar för mycket försöker samhället stoppa det, det är inte bra för någon att skratta för mycket, skratt smittar. Men i slutändan är det jag som bestämmer om jag ska låta folk känna mig eller inte, om jag kommer att tro fullt ut på mig själv och det jag representerar, om jag ska ge upp... Det andra alternativet är uteslutet.

Var uppväxten i Fužine, i detta, enligt min mening, helt orättvist kallade ghetto, märkt för dig? Jag antar att det främst var för din inspiration?
Mer än denna skildrade berättelse om Fužinas mörka sida var jag påverkad av kriget i Bosnien. Den mörka sidan i Fužine skulle praktiskt taget inte ens existera om det inte vore för vissa situationer och den typ av politik som fanns. De behövde en syndabock och sedan valde de några uppgörelser. Om ungdomarnas energi är koncentrerad till ett litet område och inte riktas till till exempel sport eller kultur, vad finns mer kvar för dem än att hitta sin egen underhållning. Men vi vet vad roligt betyder idag. Jag representerade alltid den ljusa sidan av Fužine, jag lyfte alltid fram våra idrottare, såväl som andelen av dessa människor som påstås föra Fužine i vanrykte. Och det är inte annorlunda än någon annanstans. Det mesta av det sorgliga hände på grund av illegala ämnen, om jag får säga så. Lyckligtvis, tack och lov, har detta förbättrats ganska mycket och idag är Fužine en vacker bosättning. Även om jag inte själv bor där längre, går mina barn i skola och dagis där. Du har närliggande Ljubljanica, Golovec, stadens centrum, ringväg, postkontor, bank, butik... Här leker barn fortfarande ute, spelar basket eller fotboll på lekplatsen. De satte upp ett utegym. I mer än 25 år har inomhusfotboll traditionellt spelats i Bundesliga på sommaren. Kriget i Bosnien markerade mig mer än denna sorgliga sida av Fužina, så jag står fast vid tron att det inte finns något bra krig eller dålig fred. Jag var praktiskt taget tvungen att känna detta för tidigt, vilket gav vissa konsekvenser, men också gjorde mig starkare. Det är också därför jag är den jag är idag.

Har rap varit med dig sedan barnsben?
Nej, men jag har alltid älskat musik. Musik har alltid varit något som fascinerat mig. Jag har aldrig definierat mig själv i termer av musikgenrer. Jag lyssnade på allt som var bra. Om något är bra så är det bra. Jag bryr mig inte om genren. Men om något är dåligt, även om det är en del av det jag gör eller där jag hör hemma, så är det dåligt. Det är samma sak med människor och nationalism. Det spelar ingen roll vem en person är, vilken färg de har eller vad de representerar, bara deras handlingar, bra eller dåliga, spelar roll. Annars utvecklades detta "låssmed" först på gymnasiet. Jag kan bara säga att formeln är densamma oavsett om det är en musikkarriär eller en idrottskarriär: i en idrottskarriär måste du börja tidigt, men i en musikkarriär har du mer tid. Ibland räcker det med en låt, men ibland räcker det inte med tio eller hundra. Jag tror att folk känner igen uppriktighet oavsett situation och politik. Politik finns överallt. Om du frågar musiker idag kommer de alla att hålla sig borta från politiken, och politik finns faktiskt överallt. Även på radio. Ingen vill vara med i politiken, men alla är med. Du kan acceptera policyn för en viss radiostation, som dikterar att du förbereder "dumma" låtar. Om du tittar på vad som händer idag, om du tittar på texterna så ser du att de är väldigt tomma, väldigt svaga, det finns ingen energi, inget budskap... Tydligen gillar de att se oss så här. Och så fort någon med energi och ett budskap dyker upp så sticker de logiskt ut. Det är ingen svartsjuka inblandad här, jag vågar bara uttrycka min åsikt. De som uppriktigt vill höra dig kommer redan att följa dig genom dina kanaler ändå. Men jag tror inte att artister uppskattas tillräckligt, särskilt inte med tanke på hur mycket kraft som går åt till att skapa något.

Med åren har dina texter förlorat en del av sin ilska. Är du faktiskt mindre arg?
Logiskt nog förlorade de, jag ska också berätta varför. Jag har märkt att folk ibland gillar att knuffa dig till första raden. Du kommer att tappa huvudet och de kommer att skratta och säga, "ha ha ha, titta på hur han slutade". Å andra sidan vet alla allt jag säger. Speciellt smarta sådana. Vissa låtsas att de inte vill veta detta, vissa är öppna människor och förstår mig. Med musik kan jag hålla mig på en bra väg och jag försöker använda den för att motivera unga människor eller alla som lyssnar på mig. Jag kan ge dem en bra känsla när de hör ett stycke. Att berätta saker fint, uppriktigt, varmt, intelligent och framför allt från hjärtat. Uppriktiga känslor saknas idag. Ser man till politikerna är de alla byggda på samma fot. Men ingen hjärntvättade mig, jag är bara en människa med känslor. Om du berättar något som inte stämmer kommer jag att stå upp för mig själv, jag kommer att reagera. Om jag är på gott humör kommer jag att skrika, är jag på dåligt humör ska jag visa det, jag döljer det inte. Annars är det skönt att bli arg, men ilskan har inga ögon. Och jag lägger aldrig svordomar och elaka ord i texterna bara för att vara cool, bara för att jag missar poängen och inte skulle veta vad mer jag ska säga. Främst vill jag motivera, mina bitar är verkliga. Jag ska inte ljuga för dig att jag är fattig, att jag är en luffare. Många kommer att finna sig i sådana texter. Varför? För att de har hittat någon annan som känner så här och tröstar sig med att veta att de inte är den enda. Nej, det är jag som en gång var där du är och sa till dig att du kan gå vidare. Annars är det inte så att jag inte är arg, men jag mognar, jag är äldre, det har bara gått tio år sedan första skivan och jag har släppt en varje år. Redan innan dess "freestyle" jag i sex-sju år, jag var ännu argare. Du känner mig inte ens så här. Om jag tänkte på samma sätt som jag gjorde för alla dessa år sedan, skulle jag bara vara någon som inte har gjort framsteg i sitt liv. Jag säger inte att det är något fel med det, men jag håller mig till talesättet: "Förbannad vare dagen då en person inte lär sig något nytt."

Om hur arg du var förr, vad som kännetecknade dig, var du hämtar din energi ifrån, vad din familj betyder för dig... Allt detta kommer vi att kunna läsa i den kommande biografin, som du skriver tillsammans med Juri Hudolin.
Jag tror att det är viktigt att folk vet, åtminstone de som följer mig, att inget har varit enkelt, även om jag är på gott humör och ler för det mesta. Även i mitt liv hände saker som var orättvisa. Och det verkar fel för mig att vi sedan håller det inne. Jag tycker att fingret ska riktas mot skurkarna. Annars är det här inte en bok där jag bara vill påpeka det. Boken kommer att berätta hela vägen från min födelse och praktiskt taget fram till idag, fram till nu i december. Biografin kommer troligen att tryckas nästa år. Jag vill att detta ska vara en ytterligare motivation för alla yngre kollegor. Att de har en kille som ingen någonsin skulle tro skulle gå in i dessa vatten och klara det.

Jag såg din musikvideo till låten Kompromis. Enligt vissa går man på kanten med den, men jag är säker på att den har ett större budskap än man kan säga vid första anblicken.
Historien är väldigt enkel. Det handlar alltid om samma kvinna, och denna kärlek är så stark att man kan se den i flera former. Till slut kommer jag att erkänna för en psykolog, min kollega Vid Valič kommer också efter mig och jag säger till honom: "Vid, men i slutändan finns det alltid den där riktiga bruden." Och han säger till mig: "Jag vet, för det är därför jag är här." Vad men det är fel om jag säger: "Fan vän, hur het är en brud?" Jag står för det faktum att en kvinna inte är het bara om hon är sexig. En smart kvinna kan övertyga en smart man med många andra saker. Ibland måste man prata med folk, det handlar inte bara om tillfredsställelse. Eller så kanske någon har högre tillfredsställelsekriterier. Jag har redan vant mig vid att "hundar skäller, husvagnen går vidare". Det är en superklassiker. Om folk visste hur lång tid det tar för dig att skapa något sånt här, skulle de bara applådera. Men jag är van vid det.

Tycker du att unga tappar perspektivet, som vi ofta kan se någonstans?
Alla unga är inte så "vilse" som vi skulle vilja presentera dem. Men det är tråkigt om unga fortsätter att lyssna på vissa saker som är första balen. Eller rättare sagt, jag hoppas att de bara kommer att lyssnas på under en viss period. Om man lyssnar på något utan budskap bara för att det förekom medieexponering så är det inte så oskyldigt. Media formar samhället. Så om man påpekar något sådant och barnet accepterar det, men växer ur det, är det bra. Det är en annan sak om han stannar på den här nivån, det vill säga om han inte går vidare i livet. Jag håller tummarna för varje individ, det är aldrig för sent att göra det som är rätt. Det är aldrig för sent för en person att lära sig och försöka röra sig.

Du kommer också att fira årsdagen av ditt första album på lämpligt sätt. Vad kan vi förvänta oss av Zlatek och laget?
Du kan förvänta dig framsteg från 2007. Konserten utspelar sig i ett större utrymme, i Šiška Cinema. Vi börjar den 22 december kl 21.00. Jag kommer att ha en konkret uppställning av musiker, vi kommer inte att starta någon cirkus. Jag vill verkligen göra mitt bästa och visa folk att dessa 10 år inte var förgäves. Alla som följt mig kommer ändå, alla som någonsin tvivlat på mig är välkomna. "Hatare" får inte komma in. Om du vet att allt inte är coolt, dra inte på mig. Jag är en cool kille, misstag bara inte min vänlighet för min naivitet. Världen är vacker, låt dig överraskas.

Älskling, låt din positivitet lysa på våra läsare. Vad skulle du vilja berätta för våra läsare på nyårsafton, vad är din resplan för 2018?
Väldigt enkelt. Må varje dag bli ett nytt år. Låt oss försöka hålla "Happy December" hela året. Du önskar för din nästa det du önskar för dig själv (i positiv bemärkelse förstås). Jag ska inte salta min hjärna för mycket och ge råd, jag tror att folk är smarta nog.